När det slår tillbaka... del 7 (sista delen)

Hej! 😎

Allt väl med er? Med mig är det ok, var lite sådär innan. Vaknade inte för så länge sedan och vaknade upp av en hemsk mardröm. Jag grät som bara den i drömmen och var påväg att börja gråta när jag vaknade, som sagt den drömmen var hemsk och jag brukar vanligtvis inte gråta efter hemska mardrömmar. Hänt ett fåtal gången men denna gången var det nära men är lugn nu efter lite mat i magen och en lång, varm och skön dusch😊

Ja, nu är sista delen kommen av denna bloggserie. Det blev ett gäng antal delar med många tunga minnen och hemska upplevelser men skönt att få ut det nu. Så himla skönt att få ut detta, dels för att det har lättat på mina axlar och sedan för att hjälpa andra som har det svårt eller haft det svårt. Som jag har sagt miljoner gånger: uppmärksamma dom systematiska bristerna som finns på socialtjänsten och hur fel det kan gå när dom ej gör sitt jobb. Det har varit en lång resa då det är mycket att läsa men vad gör man inte för att hjälpa andra? Kanske åtminstone ett barn faktiskt kan bli räddad, bli sedd, bli hörd. Min dröm är att inga barn ska fara illa på detta sätt eller värre och jag kommer inte sluta kämpa för det!

                                   Jag kommer inte nämna några namn eller gå in på en massa detaljer.
_____________________________________________________________________________________________________
När jag väl hade kommit till min bästa väns familj så kände jag mig fri. Kände mig också älskad och dom behandlade mig som sin egen. Det var ingen som behandlade mig annorlunda utan jag blev som deras egna dotter och jag har aldrig funnit mig tillrätta så mycket som hos denna familj. Efter så många år i ett helvete så kände jag mig för första gången accepterad för den jag är, älskad för den jag är och ingen särbehandling eller något etc. Första gången jag faktiskt trivdes i att bo i en annan familj på detta sätt och som jag sa i tidigare del: Hon och hennes familj kallar jag för min andra familj och dom kommer alltid vara det i mitt hjärta!♥
 
Jag minns inte exakt hur länge jag bodde där men det var mellan 7-14 dagar innan socialen hittade en fosterfamilj som jag kunde få bo hos. Jag minns iallafall att när jag först kom till min bästa kompis och hennes familj så hade jag inga kläder eller andra tillhörigheter som necessär etc. Jag kom ju hastigt dit så jag förstår varför jag inte fick mina kläder exakt på samma dag, men att det skulle ta dagar plus ett antal samtal till socialen för att få mina kläder förstår jag dock inte. Dom sa hela tiden ''vi återkommer till er senare'' och menade på att dom skulle ringa tillbaka. Det gjorde dom aldrig. Dom rent ut sagt struntade i oss och jag som inte hade kläder eller några viktiga tillbehörigheter fanns tydligen inte på listan hos dom. Tillslut så skällde min bästa kompis pappa ut dom på telefon och då ja, då var det inga problem och jag fick mina kläder tillslut. Jag själv var ju inte förvånad för socialen har ju struntat i mig förut och att jag sedan inte var viktig längre var som sagt inget oväntat från min sida. Jag förstår dock inte varför det ska vara så svårt att bara åka dit, kräva mina kläder och hämta dom åt mig. Jag kunde ju liksom inte göra det själv för då hade det blivit ett himla liv.

Efter att jag tillslut fick mina kläder så rullade saker på som vanligt. Vi gick till skolan som vanligt och låtsades som att inget hade hänt. Vi fick inte prata om detta eller något för säkerhetensskull. Detta var vi tvugna till att göra för att inte väcka misstankar bland andra och varje gång vi slutade för dagen så såg vi till att jag inte gick samtidigt som min kompis, utan hon gick först och efter 10 min gick jag osv. Visst det var lite awkward och så dom gånger jag var i samma grupp som dottern men vi brydde oss inte om varandra, vi ignorerade varandra fullt ut.

Det som dock var väldigt, väldigt jobbigt under dom första dagarna var att min gamla fosterpappan skrev till mig på sms. Han skickade saker i still med: ''jag saknar dig'', ''hunden saknar dig och vi alla vill gärna ha dig tillbaka'', ''älskar dig'', ''känns så ensamt här utan dig'' etc, basically försöka locka tillbaka mig. Jag sa till socialen flera gånger att dom skulle be honom att sluta kontakta mig. Jag ville inte ens se honom så att ständigt bli ihågkommen pga hans eviga smsande fick mig att koka. Efter några tillsägelser så slutade han (tack gode gud) att skicka till mig och det fick mig att koncentrera mig på annat, som skolarbeten och kommande prov.
 
En dag så fick jag reda på att socialen hade hittat ett fosterhem till mig och dom frågade mig om jag hade intresse att vilja flytta dit. Jag visste inte vilka dom var alls och var först skeptiskt med tanke på vad jag redan har varit med om. Jag var rädd att det skulle hända igen men socialen sa att dom var erfarna, haft fosterbarn i mer än 30 år eller något, så jag gav efter och tackade ja. Den dagen jag flyttade från min bästa vän och hennes familj var nog den sorgligaste. Jag ville vara kvar men jag förstod att det inte gick och att se hennes mamma gråta bröt verkligen mitt hjärta. Trotts det så var jag så tacksam för att dom tog hand om mig och fortfarande är jag hemskt tacksam!  
 
(Finally free in a world with possibilities...)
 
Den första tiden i det nya hemmet var faktiskt helt okej. Dom var mycket snälla och jag kunde också få vara mig själv, jag blev accepterad där vilket kändes väldigt bra. Socialen däremot var inte mycket bra alls under den perioden. Jag krävde att få alla mina saker, inkluderat min dator jag fick sista julen där och när vi åkte in för att hämta mina saker och frågade var datorn är, så sa dom att ''det gick inte att hämta datorn pga internet enligt din gamla fosterfamilj''. Ehm.. vadå pga internet? INTERNET KOPPLAR MAN IN FÖR ATT DET SKA ANVÄNDAS och min gamla fosterfamilj hade internetmodem, som man sätter in via USB-port. Vi kunde inte tro våra öron hur dom kunde gå på en sådan lögn och varför dom bara lät min dator vara kvar, den enda saken jag hade mest personliga saker i. Dom lyssnade heller inte på oss när vi sa att det inte funkar så. Jag kan säga att när jag väl fick datorn tillslut och vi gick igenom den helt för det verkade väldigt misstänksamt, så fann vi hur mycket skit som helst. Min nya fosterfamilj fick kalla in en av sina gamla fosterbarn som är duktig på datorer för att rensa allt VIRUS och SPIONPOGRAM som fanns i datorn. Vet inte vad min gamla fosterfamilj försökte hålla på med egentligen... *sighs*, desperata var dom väl för dom förlorar ju en summa för att jag inte längre är hos dom.

Under denna period så smsade han mig igen och skrev att jag skulle ''tänka på pengarna..'' etc vilket vi också rapporterade direkt till socialen igen. Vi fick höra från socialen att ''det skulle ha skickats av misstag'' men då är ju frågan om han ens såg vem han skickade till och varför man inte fick någon ursäkt i efterhand på om man nu verkligen ''skickade fel''. Sen så hade nån i den familjen (jag misstänker fosterpappan) skrivit på min blogg (denna bloggen) att ''Vi saknar dig...'' följt av andra ord och sedan familjens alla medlemmars första bokstav i namnen. Jag blev rasande och sa direkt till min nya fosterpappa och sedan tog jag bort kommentaren för det var för känsligt för mig. Mina föräldrar (biologiska) berättade också att dom stötte på min gamla fosterfamilj på stan en gång och där försökte dom att få mig att låta som en lögnare och att ''det är så synd att det blev såhär'', dom ''saknade mig och ville gärna ha tillbaka mig så allt kunde bli bra'' och så vidare.

Socialen bestämde sig också sen på min födelsedag (när jag fyllde 15) att jag skulle få hemundervisning i obestämd tid. Dom tyckte att det är för känsligt för mig att komma tillbaka och samtidigt riskera mig för dom bara för att deras dotter går på samma skola. I 5 veckor hade jag hemundervisning och sedan kom dom tillbaka och frågade mig om vad jag tyckte om att byta skola. Jag protesterade direkt för jag hade min bror på skolan (ville inte tappa kontakten med honom) och alla mina vänner där, som exempelvis min bästa kompis. Vad sa socialen då? Jo, ''Okej men vi har redan skrivit in dig på ******skolan och du ska börja redan imorgon''. Alltså dom hade bestämt att flytta mig bort från mina vänner och min bror utan att ens kolla med mig först om det var okej för mig. Jag frågade varför dom inte kunde flytta dottern för, jag har ju inte gjort något för att förtjäna detta och om det handlar om fosterpappan så kan dom flytta dottern istället. Nä det kunde dom ju inte göra av någon anledning dom inte sa utan måste flytta mig och samtidigt inpå detta så tillät dom mig inte att träffa mina nära och kära i stan. Varför? ''För att jag skulle anpassa mig i det nya klimatet och omgivningen''. Så på obestämd tid så fick jag varken träffa mina vänner eller ens åka in till stan. Efter någon månad så sa jag ifrån för seriöst, det är sinnesjukt och då bad dom om ursäkt och tillät mig träffa mina vänner igen.

Jag var också med om polisförhör och sedan en rättegång också för dom sexuella trakasserier jag var med om som fosterpappan gjorde mot mig. Det var riktigt jobbigt kan jag säga och med tanke på alla försök förut att locka hem mig så sa fosterpappan, inför alla i hela rätten när han fick en fråga om han ville ha tillbaka mig, att ''Ja självklart vill man ju ha tillbaka sin dotter''. Han om någon var desperat och det märktes ganska väl med tanke på alla sms och andra kontaktförsök. Första rättegången så dömdes han men han överklagade sen sista dagen (man får ett antal dagar på sig att överklaga en dom) och då gick det upp till Tingsrätten. Tur var behövde jag inte åka dit för allt var inspelat och jag kan säga att den rättegång är så psykiskt påfrestande och jag var livrädd. Dock i Tingsrätten så kunde dom inte dömma vem som hade rätt då det varken fanns bevis på att något hände och heller inte några bevis på att något inte hände. Så istället för att riskera att dömma någon ''felaktig'' så släppte dom fallet helt. Nackdelen med fall där det är ord mot ord. För mig var fallet ett riktigt svek och än idag blir jag riktigt förbannad på Sveriges rättsystem när den sviker fullt ut offret. 

Efter hela det första året som var en ren berg-och dalbana med mycket känslor och jobbiga stunder så var det äntligen över och jag kunde äntligen få starta om mitt liv. Visst, jag var inget underbarn och en del draman var det från både mitt håll och den nya fosterfamiljens håll. Ändå så var denna familjen BETYDLIGT mycket bättre än hos den första. Socialen under dom sista åren upplevde jag fortfarande inte riktigt som om dom tog mig seriöst när jag upplevde problem. Jag upplevde inte att dom lyssnade på mig heller. Ett exempel på det var när det var ett himla drama i framiljen och jag ville rymma iväg. Socialen (förvånartsvärt nog) kom direkt och jag pratade med dom om hur jag kände och mådde. Jag sa att jag inte ville vara kvar för jag kände att jag hade mig extremt dåligt och kände mig inte välkommen etc. Jag sa till socialen att jag ville därifrån (jag var väldigt nere vid detta laget), antingen till mina föräldrar eller till min bästa kompis men istället för att lyssna på mig och försöka komma med en lösning så viftade dom bort mig. När jag sa om mina föräldrar så sa dom ''Nä men dom har nog inte tid för dig'', ehm jasså HUR VET NI DET?! HAR NI RINGT DOM OCH KOLLAT?! När jag nämnde min bästa vän så sa dom ''Nä dom är säkert inte hemma nu''... ehm HAR NI SERIÖST ENS KOLLAT?! Sen gick dom och jag mådde rent ut skit.

Som sagt socialen lyssnade inte på mig så mycket även efter men familjen jag bodde hos dom sista åren var betydligt mycket bättre. Det var en del saker där med men ingen familj är perfekt och jag kunde ha kommit till en värre familj då riskerna finns. Jag är ändå tacksam för att jag fick bo där.

När jag fyllde 18 så flyttade jag hem till mina biologiska föräldrar. Jag bor numera nämre min bror, har fått en bra kontakt med våran lillasyster som nu är 7år och äntligen få gulla med vår söta lilla mellanpudel. Jag kan säga att jag mår mycket bättre nu, jag är bor där jag är accepterad för den jag är oavsett vilket humör jag är på. Jag har äntligen fått komma närmare min familj och känner mig bättre idag. Jag är fri!🍁

The end
_____________________________________________________________________________________________________
Ja då var sista delen klar och jösses vilken resa! Eller vad säger ni? Själv är jag glad att detta äntligen kom ut för som sagt, jag tänkte väldigt länge på om jag ens skulle våga gå ut med min story. Ångrar iallafall inte att jag gjorde det! 😇  Jag vet att vissa grejer har varit svåra att läsa men jag hoppas att ni ändå tyckte om att jag skrev om detta, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag hoppas ni förstår vad jag menar❤️

Socialen kom även till mig och bad om ursäkt för att dom missade mig under dom år i det första fosterhemmet. Dom medgav att dom gjorde TJÄNSTEFEL mot mig och att dom skulle ha lyssnat på mig redan för länge sedan. Dom sa att dom skulle ha plockat mig därfirån redan efter första anmälningen, om inte tidigare för att detta skulle undvikas. Jag svarade dom inte för deras tjänstefel kunde ha lett till min död och tack vare deras tjänstefel och år av missar så har jag fortfarande en del problem idag. Jag har gått som sagt hos en psykolog (uppdate: vi söker just nu då det är brist på psykologer) och har kontakt med kuratorn. Det kommer ta sin tid för mina sår (som är som djupast) att läka fullt ut och att jag kan leva mer ett normalt liv. Mina brister är bland annat att jag är allt för snäll, för rädd att förlora någon (vän som partner), jag är extremt konflikträdd och kan skälla på någon även i en vanlig diskussion/debatt etc samt gråta som en bäbis när någon tar ton mot mig eller så. Men jag jobbar på detta och med sin tid så lär det bli bättre! Keep strong and positive! ❤️

Jag skulle vilja tacka er alla för att ni har läst min sotry, delat den vidare och diskuterat, samt allt stöd jag har fått genom kommentarer och privata meddelanden etc. TACK SÅ MYCKET! Ni är GULDSJÄLAR ALLIHOPA! ❤️❤️❤️

Tillsammans är vi starka och jag kommer inte sluta kämpa för ''barnens behov i centrum''. Sen till er som har det svårt i fosterhem, HVT-hem eller hos biologiska familjen etc: Ni är inte ensamma! Låt ingen tysta ner er! INGEN! Tillsammans kan vi hjälpa andra som har det svårt, tillsammans kan vi göra skillnad för åtminstone ett barn!  ❤️❤️❤️❤️❤️

TACK FÖR ATT NI LÄSER OCH UPPMÄRKSAMMAR! TACK!!!!!❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
 
TILL DEL 6 ←

Kommentarer:

1 Mormor:

❤❤💔❤❤💔❤❤

2 Annie :

❤❤❤

3 Anonym:

känns våldigt påhittat...

4 Anonym:

Det man reagerar på är ju hur tafatt socialen är. Hade du bara otur med handläggare? Eller är det generellt så det funkar där?
Jag vet vilka familjen du bodde hos är.
Det jag reagerade på när du bodde där var hur mycket finare kläder "systern" hade. Det var väldigt viktigt att hon var fin och välklädd. En väldigt utseendefixerad familj i mina ögon. Det yttre ska vara fint och så är det fortfarande.

5 Cassandra:

Anon varför tror du att du kan komma och säga att Katinka har fabrikerat allt detta. Varför i hela världen sulle någon hitta på att någon skulle antasta en? Vad vinner man på det egentligen?
Anon du verkar som en som inte vill låta dålig eller en som skulle dö för klanen ´. Med det menar jag att du tror att familjen inte gjorde något fel och vägrar se sanningen. Ignorans och räddlsa skapar hat och det är precis det du gör, det ända du vill är att hata för att du är rädd och dum. Katinka skulle ALDRIG ljuga om något sådant, detta vet jag! och jag har bara kännt henne i ca tre år! Så ta din dumma röv och sätt dig i skiten där du hör hemma din shittalker.
Seriöst väx up din fjant.

Kommentera här: