Sömnlösa nätter och sömnparalys

Hej! :D

Hur är det med er? Allt väl? Själv är det helt okej faktiskt. Har haft lite svårt att sova på sistone. Natten mot torsdagen så kunde jag inte sova alls och det var hemskt. Jag avskyr att behöva vara vaken hela natten för att min hjärna inte kan låta mig somna i lugn och ro. Jag har haft det såhär till och från och det är lika frustrerande varje gång.. Usch!

Denna gången hade jag så mycket tankar och en del flashbacks. jag brukar få lite flashbacks till och från, det kommer ofta i perioder för mig. Mycket har med allt jag har varit med om och jag har sökt om hjälp redan i somras med att få bukt med mitt förflutna. Fick ju aldrig den möjligheten förut så självklart passar jag på när jag väl har chansen, även fast min tillit inte har alltid har funnits då jag var så sviken av ''vuxenvärlden'' under så många år. Dock kan jag säga att denna psykolog jag träffade i somras, med hjälp av skolkuratorn, var inte den bästa alls. Hon var bara en resurs för det är brist med riktiga psykologer i staden jag går i, vilket är sorgligt för det är brist på pengar och jag behöver en som kan sitt jobb. Nä som sagt, denna resurs till psykolog var så virrig och jag orkade inte tillslut att älta om det gamla gång på gång, jag vill komma vidare. Men men.. I am still searching for a new one!

Däremot så var jag med om en sömnparalys för inte så länge sedan. Jag har läst mycket om det och jag har varit rädd för att det ska hända även mig. Tanken att vara medveten men inte kunna röra på sig, vara ''fast'' i drömmen etc asså det skrämmer mig! Så det hände mig också och skrämde livet ur mig samtidigt då jag hade en mardröm också. 

Jag var rätt trött den dagen så jag somnade i sängen när jag kom hem från skolan. Jag drömde att jag låg och sov/vilade på en soffa i ett rum. Jag var även medvetande vid det här lagen utan att jag visste om det fullt ut förens den där demonen kom...
(en snabb illlustration över hur det såg ut för mig)

Jag såg den och trodde det var någon jag kände så jag sträkte fram handen och kallade på personen. Då vände den sig om och jag kunde enbart se dom där glödande ögonen och hur den började gå, väldigt snabbt mot mig, nästan springande. Jag brukar vanligen vakna innan ''mardrömmen tar mig'' så att säga, men denna gången kunde jag inte röra mig, jag kunde inte ens vakna. Jag halvsov vid detta laget så det gjorde saken bara värre. Jag var fast i drömmen och jag kände hur adrenalinet började ösa inom mig men inget hjälpte. Jag ville bara skrika men jag var förlamad och fast, det ända jag kunde känna var hur jag började skaka i kroppen.

När demonen var bara några centimeter från mitt ansikte eller så, då vaknade jag och skakade som in i helvete. Kallsvettig var jag också och var väldigt rädd. Något jag fruktade, som var sömnparalys bland annat, blev verklighet och skrämde livet ur mig. Jag har inte haft någon sömnparalys sedan dess *pust* men tanken skrämmer mig fortfarande.

Nä fy vad ens hjärna och kropp kan åstakomma med.. :/ 

När det slår tillbaka... del 3

Nu kommer del 3 av denna bloggserie och jag tackar återigen för er support!♥ I denna delen av bloggserien så kommer det komma rätt många jobbiga saker, lite mer detaljer men för att kunna göra något åt situationen, få människor att vakna så måste man nog först dela med sig av sina erfarenheter. Så kul att se hur många som var intresserade och delade med och även sa sina åsikter. TACK! ♥

                                                           Jag kommer inte nämna några namn!
______________________________________________________________________________________________________
När jag började 6:an så gick jag och deras dotter i en skola i stan och under årskurs 6 så hade man en hel klass. När man började 7:an så fick man det uppdelat i A och B som det brukar vara men jag blev tvungen att stå ut med dottern i 6:an, lätt var det inte. 

När vi väl hade börjat så började skolsköterskan kalla in alla, en efter en, för en hälsokontrol. Tog några veckor då det var många som skulle dit men när det väl var min tur så minns jag hur nervös jag var. Hjärtat var verkligen i halsgropen på mig om jag säger så. Jag var rädd liksom för att hon skulle se mig som ett fel. Jag ahde redan vid det här laget ''lärt'' mig att jag var ett enda stort fel. Var jag inte som alla andra så var jag ett fel och ''ingen vill ju umgås med någon som är udda''. Jag vet, sinnesjukt är det men jag trodde seriöst på detta...

Jag kom in och satte mig, hade fortfarande hjärtat i halsgropen och det första hon sa efter att hon satte sig ner var: ''Hur mår du Katinka?''. Den meningen säger jag bara.. Hade aldrig fått den meningen med den betydelse hon tonade in i det. Hon menade verkligen hur jag mådde och det var då det brast för mig. Jag bröt ihop direkt, out of nowhere och så började jag berätta hur jag verkligen mådde och att ingen lyssnade på mig. Jag berättade hur orättvist behandlad jag var och hur hatad jag känner mig bara för att jag är den jag är och hela faderullan. 

Hon blev genast orolig för mig men hon fanns där och stöttade mig. Hon bad mig att kontakta skolkuratorn men jag var för rädd. Varför? Jo, som jag har sagt i dom förra avsnitten; det minsta jag sa och andra fick reda så får jag skit för det. Rent av skäll för att jag vill må bra. Efter det jobbiga skolsköterskabesöket så gick jag sakta tillbaka till salen och hela tiden försökte jag ta bort mina tårar som var rena vattenfallet. Jag hade burit omkring på 3-4 års ren börda och var rädd för att tala ut om det. Jag kan säga att bära omrking på så mycket saker under en sån lång period är INGET jag rekomenderar. Man faller tillslut inombords. Ens bubbla spricker.

Jag försökte stoppa tårarna men kunde inte för jag var så brusten över åren jag bar på. Jag var desperat för att ingen skulle se att jag hade gråtit. Sepciellt inte deras dotter för fick hon se så var jag körd. Jag möttes av min bästa kompis (hon är kvar än idag♥♥♥) och jag brast ut igen och började berätta för henne om det hela. Plötsligt kom dottern ut och frågade mig hur jag mådde och jag minns hur jävla rädd jag var. Kommer inte ihåg vad vi svarade men min bästa kompis viftade bort henne typ för hade hon fått reda så hade jag verkligen, verkligen varit körd då dom gör inspincip allt för att tysta mig.
(Kände mig  så onaturlig och fel inombords att demonerna blev mina vänner under mina mörkaste stunder)

Tur var så var det ingen där hemma som fick reda på att jag hade berättat för skolan. Jag hade kontakt till och från med skolan och gick regelbundet och pratade. Tog dock väldigt lång tid innan jag pratade om för kuratorn för jag var rädd ju fler vuxna jag talade till. Sedan så hände det något fruktansvärt mot mig och som kunde ha lett till något ännu värre. Detta pågick en tid också.. Detta knäckte mig väldigt mycket inombords...

Detta var fortfarande under 6:an och eftersom jag var ett år äldre så var jag 13 år och dom andra 12 år. Jag förklarade förut i första avsnittet att jag var tidigt i puberteten och jag trodde aldrig det skulle bli ett problem förens jag började bli sexuellt trakasserad av fosterpappan. Det hände ofta när jag satt i mitt rum, klädd i morgonrock på kvällarna och gjorde mina läxor. Jag hade svårt med engelskan och matten så jag hade en del problem med det och fosterpappan brukade hjälpa mig så gott han kunde med det. Han brukade komma in då och då och kolla hur det gick och ibland massera mig för jag var hemskt stel (har alltid varit en liten ''stelis'') och plötsligt började han flytta sina händer från mina axklar ner mot mina bröst. Flera gånger ryggade jag undan med att ta bort hans händer, markera att det inte är okej. Jag vågade inte säga något för jag var rädd att jag skulle få skit för det så det enda jag kunde göra var att strida emot, i tysthet. 

Det hjälpte inte utan han flyttade undan mina händer och snabbt började klämma på mina bröst. Det gjorde ont om något och var öm länge. Detta pågick inte bara en gång utan flera gånger. Han passade på när dom andra inte var hemma då fostermamman var iväg och jobbade natt och dottern brukade få sova hos sin mormor eller hos kompisar. Vi hade en liten pojke som också var fosterhemsplacerad men i och med att han var så ung (han kom till oss när han var ca 8 månader) och han var väl ungefär 1 år vid det har laget, om jag inte missminner mig fel, så la dom honom ofta tidigt så han sov. Kort sagt: detta hände alltid när det var bara jag och honom kvar i huset eller vakna. 

Tillslut en kväll så satt jag med det andra fosterbarnet och spelade ett bilspel på datorn (han älskade bilar). Då kom fosterpappan in och undrade vad vi gjorde och hur det gick för oss. Notera att fostermamman och dottern var inte hemma denna kvällen så det var bara jag, fosterpappan och det andra fosterbarnet. Han frågade mig om jag var törstig och det var jag och han frågade mig vad jag ville ha. Jag sa att jag ville ha saft efter att han sa vad vi hade i kylskåpet men han kom tillbaka med något annat som inte var saft. Han kom med ett stort dricksglas och jag smackade och kände genast att något var fel. Väldigt fel. Det smakade beskt och smaken var rent ut sagt sopor. Jag visste direkt att detta var alkohol och sa att jag inte tyckte om den. Han tvingade mig ändå att dricka upp det, vilket jag gjorde och började må svinilla av det. Jag sa att jag inte mådde bra och att jag behövde gå till toaletten. Han ledde mig till toan och plötsligt så svimmade jag av där. 

Jag vaknade sedan kort efteråt av att vi är mitt rum, brevid min säng, andra fosterbarnet var inte där och fosterpappan höll på att ta av min morgonrock. Jag kvicknade till fort (ja adrenalinet var i högsta hugg) och sa åt honom att jag kan göra det själv och att jag ville vara ifred. Inte ett ord sa han och bara gick iväg och jag la mig ner och mådde verkligen piss över vad som hände. Efter en stund så kom han in och satte sig tyst på min säng och började massera mig längst ryggen. Jag sa att jag ville sova men han agerade som om jag inte var där och sedan började han flytta sin hand längre ner mot rumpan och började försiktigt ta av mig mina trosor. Där slog det med och jag sa ifrån och han bara gick, utan en min, utan ett ord och stängde dörren. Som om INGENTING HADE HÄNT?!

Jag mådde så oerhört dåligt av detta och jag hade (som tur var) en mobil i denna period så jag skrev till mina föräldrar om vad som hände, och vad jag skulle göra. Jag ville ju bort därifrån, jag ville rymma bort men hade jag rymt så hade det gjort saken 100 gånger värre och polisen hade inte lyssnat så dom bad mig att stanna kvar. Dom gjorde en anmälan till polisen och socialen men det var ingen som kom till mig och pratade. Socialen pratade ENDAST med fosterföräldrarna och dom skyllde på att mina anklagelser mot fosterpappan var för att jag ville ha ''uppmärksamhet''. Trotts att mina föräldrar hade sms-konversationen och dom visade detta också så var det ingen som tog det seriöst. Sedan lades allting ner och INGEN (polis eller socialen) pratade med mig om detta, dom vände endast till fosterföräldrarna och pratade endast med dom.

Efter att det hela lades ner så fick jag enormt mycket skäll och skuld för det hela så jag visste inte vad jag skulle göra. Dom sa till alla runtomkring att jag var en lögnare och sjuk i huvudet. Som straff för detta så belv jag av med min mobil i nästan 2 år. Jag fick inte ha någon form av kommunikation med andra och jag var verkligen inlåst i mig själv. Visade inga känslor och när människor frågade mig hur jag mådde så var jag som ett uttrycktslöst ansikte. Jag spelade glad men jag var inombords extremt nere. Mina självmordstankar började bli allt värre och värre...

To be continued...
_____________________________________________________________________________________________________
Där avslutar jag 3:e delen av denna bloggserie. Som sagt, detta var ett av det jobbigaste momenten som har kommit till och från till mig. Efter att jag flyttade därifrån till det andra fosterhemmet så hade jag ständiga mardrömmar kring detta och var inte bekväm med mig själv eller min kropp. Jag vågade knappt titta mig själv i spegeln liksom...

Under denna period när dom sexuella trakasserierna höll på och när jag blev av med mobilen och anklagad som lögnare så gjorde jag inte mycket för mitt välmående. Jag var mest som ett skal för jag kände mig så död inombords. Visserligen ritade jag fortfarande väldigt mycket men det räckte inte alltid, jag behövde prata med någon men det fanns ingen där. Mina föräldrar försökte hålla kontakten men det var inte lätt då dom ibland inte fick prata med mig och det var mycket strikta regler kring telefonsamtal och annan kommunikation.

Jag var bascially ett vandrande lik inombords som bara spelade med på utsidan under sociala interaktioner. Jag var väldigt rädd för att prata om dom sexuella trakasserierna efter dess då dom behandlade mig ännu värre efter det och dom sista åren. Mer om det i nästa del!

Tack för att ni läser och sprider! Tillsammans kan vi göra skillnad för att andra barn ska få det bättre!♥♥♥♥
Vi hörs i nästa inlägg! ♥♥♥

TILL DEL 2 ←  → TILL DEL 4 ←

Lite av de senaste verken...

Hej på er alla! :)

Vill återigen tacka er alla för att ha läst och uppmärksammat min historia. Har fått höra mycket älskvärda responser och jag är mycket tacksam för er hjälp! Som sagt tilllsammans är vi starka!♥ Som jag sa i tidigare inlägget om kommer del 3 av bloggserien ''När det slår tillbaka...'' nån gång denna veckan. Anledningen är som sagt skolan men tack för att ni stannar kvar! ♥♥♥

Jag ska i detta inlägg visa lite av mina verk som jag har gjort. Dessa målningar spelar en stor roll över hur jag mådde när jag gjorde dom. Några av dom gjorde jag när jag var mycket ledsen och deppad. Man kan se det på åtminstone en av dessa, då det är ganska tydligt. Alla känslor och tankar kom nu på senare tider. Efter allt jag har varit med om då påverkades det mig extremt mycket efteråt, när jag väl hade flyttat från allt. Det kom som ett slag i ansiktet. För att jag ska hantera mina demoner lättare så brukar jag måla och rita mycket, vissa är inte tydliga alls med hur jag mådde medan andra är det väldigt mycket. Motiven varierar extremt mycket också.

För mig så funkar det bäst att ''måla ner'' sina känslor. Vissa hanterar det genom träning, skriva dagbok, skriva notes och sedan slänga dom/sätta eld och/eller pratar om sina känslor för någon. Vi alla hanterar saker olika och för mig så gör jag det genom att rita. Jag har pratat och skrivit förut men kände att det inte var tillräckligt alltid. När jag ritar så ''låser'' jag in känslorna i bilden för att det överhuvudtaget ska bli hanterbart för mig. Kan förklara varför jag ritade så oerhört mycket under dom år jag var på första fosterhemmet. 

En lite fråga också som skulle vara kul att få svar på. Hur gör ni andra när ni har det jobbigt (stress, depression, drama etc etc etc...)? :) 

 
 
(Från det underbara spelet ''Ori and the blind Forest''. Kolla spellistan HÄR om ni är intresserade av Gameplays)
 
 

Här var några verk av vääääldigt många haha... Ja som ni kanske förstod så är den sista bilden den som är mest tydligast över hur jag verkligen mådde under den perioden. Jag ritade denna strax innan jag skulle flytta från min andra och sista fosterfamilj. Jag mådde verkligen dåligt den sista tiden innan jag skulle flytta därifrån, väldigt dåligt. Mer om det kommer i bloggserien också.

Nä nu måste jag återvända till lite skolarbeten så men vi hörs imon! Hoppas ni alla har haft en bra dag! :) Min dag var helt okej faktiskt och jag har mått mycket bättre efter att jag öppnade mig och uppmärksammade problemet med fosterhem ocha allt det där. Återigen och tusen gånger om:
                                                                                  TACK!♥♥♥♥♥♥♥♥