När det slår tillbaka... del 7 (sista delen)

Hej! 😎

Allt väl med er? Med mig är det ok, var lite sådär innan. Vaknade inte för så länge sedan och vaknade upp av en hemsk mardröm. Jag grät som bara den i drömmen och var påväg att börja gråta när jag vaknade, som sagt den drömmen var hemsk och jag brukar vanligtvis inte gråta efter hemska mardrömmar. Hänt ett fåtal gången men denna gången var det nära men är lugn nu efter lite mat i magen och en lång, varm och skön dusch😊

Ja, nu är sista delen kommen av denna bloggserie. Det blev ett gäng antal delar med många tunga minnen och hemska upplevelser men skönt att få ut det nu. Så himla skönt att få ut detta, dels för att det har lättat på mina axlar och sedan för att hjälpa andra som har det svårt eller haft det svårt. Som jag har sagt miljoner gånger: uppmärksamma dom systematiska bristerna som finns på socialtjänsten och hur fel det kan gå när dom ej gör sitt jobb. Det har varit en lång resa då det är mycket att läsa men vad gör man inte för att hjälpa andra? Kanske åtminstone ett barn faktiskt kan bli räddad, bli sedd, bli hörd. Min dröm är att inga barn ska fara illa på detta sätt eller värre och jag kommer inte sluta kämpa för det!

                                   Jag kommer inte nämna några namn eller gå in på en massa detaljer.
_____________________________________________________________________________________________________
När jag väl hade kommit till min bästa väns familj så kände jag mig fri. Kände mig också älskad och dom behandlade mig som sin egen. Det var ingen som behandlade mig annorlunda utan jag blev som deras egna dotter och jag har aldrig funnit mig tillrätta så mycket som hos denna familj. Efter så många år i ett helvete så kände jag mig för första gången accepterad för den jag är, älskad för den jag är och ingen särbehandling eller något etc. Första gången jag faktiskt trivdes i att bo i en annan familj på detta sätt och som jag sa i tidigare del: Hon och hennes familj kallar jag för min andra familj och dom kommer alltid vara det i mitt hjärta!♥
 
Jag minns inte exakt hur länge jag bodde där men det var mellan 7-14 dagar innan socialen hittade en fosterfamilj som jag kunde få bo hos. Jag minns iallafall att när jag först kom till min bästa kompis och hennes familj så hade jag inga kläder eller andra tillhörigheter som necessär etc. Jag kom ju hastigt dit så jag förstår varför jag inte fick mina kläder exakt på samma dag, men att det skulle ta dagar plus ett antal samtal till socialen för att få mina kläder förstår jag dock inte. Dom sa hela tiden ''vi återkommer till er senare'' och menade på att dom skulle ringa tillbaka. Det gjorde dom aldrig. Dom rent ut sagt struntade i oss och jag som inte hade kläder eller några viktiga tillbehörigheter fanns tydligen inte på listan hos dom. Tillslut så skällde min bästa kompis pappa ut dom på telefon och då ja, då var det inga problem och jag fick mina kläder tillslut. Jag själv var ju inte förvånad för socialen har ju struntat i mig förut och att jag sedan inte var viktig längre var som sagt inget oväntat från min sida. Jag förstår dock inte varför det ska vara så svårt att bara åka dit, kräva mina kläder och hämta dom åt mig. Jag kunde ju liksom inte göra det själv för då hade det blivit ett himla liv.

Efter att jag tillslut fick mina kläder så rullade saker på som vanligt. Vi gick till skolan som vanligt och låtsades som att inget hade hänt. Vi fick inte prata om detta eller något för säkerhetensskull. Detta var vi tvugna till att göra för att inte väcka misstankar bland andra och varje gång vi slutade för dagen så såg vi till att jag inte gick samtidigt som min kompis, utan hon gick först och efter 10 min gick jag osv. Visst det var lite awkward och så dom gånger jag var i samma grupp som dottern men vi brydde oss inte om varandra, vi ignorerade varandra fullt ut.

Det som dock var väldigt, väldigt jobbigt under dom första dagarna var att min gamla fosterpappan skrev till mig på sms. Han skickade saker i still med: ''jag saknar dig'', ''hunden saknar dig och vi alla vill gärna ha dig tillbaka'', ''älskar dig'', ''känns så ensamt här utan dig'' etc, basically försöka locka tillbaka mig. Jag sa till socialen flera gånger att dom skulle be honom att sluta kontakta mig. Jag ville inte ens se honom så att ständigt bli ihågkommen pga hans eviga smsande fick mig att koka. Efter några tillsägelser så slutade han (tack gode gud) att skicka till mig och det fick mig att koncentrera mig på annat, som skolarbeten och kommande prov.
 
En dag så fick jag reda på att socialen hade hittat ett fosterhem till mig och dom frågade mig om jag hade intresse att vilja flytta dit. Jag visste inte vilka dom var alls och var först skeptiskt med tanke på vad jag redan har varit med om. Jag var rädd att det skulle hända igen men socialen sa att dom var erfarna, haft fosterbarn i mer än 30 år eller något, så jag gav efter och tackade ja. Den dagen jag flyttade från min bästa vän och hennes familj var nog den sorgligaste. Jag ville vara kvar men jag förstod att det inte gick och att se hennes mamma gråta bröt verkligen mitt hjärta. Trotts det så var jag så tacksam för att dom tog hand om mig och fortfarande är jag hemskt tacksam!  
 
(Finally free in a world with possibilities...)
 
Den första tiden i det nya hemmet var faktiskt helt okej. Dom var mycket snälla och jag kunde också få vara mig själv, jag blev accepterad där vilket kändes väldigt bra. Socialen däremot var inte mycket bra alls under den perioden. Jag krävde att få alla mina saker, inkluderat min dator jag fick sista julen där och när vi åkte in för att hämta mina saker och frågade var datorn är, så sa dom att ''det gick inte att hämta datorn pga internet enligt din gamla fosterfamilj''. Ehm.. vadå pga internet? INTERNET KOPPLAR MAN IN FÖR ATT DET SKA ANVÄNDAS och min gamla fosterfamilj hade internetmodem, som man sätter in via USB-port. Vi kunde inte tro våra öron hur dom kunde gå på en sådan lögn och varför dom bara lät min dator vara kvar, den enda saken jag hade mest personliga saker i. Dom lyssnade heller inte på oss när vi sa att det inte funkar så. Jag kan säga att när jag väl fick datorn tillslut och vi gick igenom den helt för det verkade väldigt misstänksamt, så fann vi hur mycket skit som helst. Min nya fosterfamilj fick kalla in en av sina gamla fosterbarn som är duktig på datorer för att rensa allt VIRUS och SPIONPOGRAM som fanns i datorn. Vet inte vad min gamla fosterfamilj försökte hålla på med egentligen... *sighs*, desperata var dom väl för dom förlorar ju en summa för att jag inte längre är hos dom.

Under denna period så smsade han mig igen och skrev att jag skulle ''tänka på pengarna..'' etc vilket vi också rapporterade direkt till socialen igen. Vi fick höra från socialen att ''det skulle ha skickats av misstag'' men då är ju frågan om han ens såg vem han skickade till och varför man inte fick någon ursäkt i efterhand på om man nu verkligen ''skickade fel''. Sen så hade nån i den familjen (jag misstänker fosterpappan) skrivit på min blogg (denna bloggen) att ''Vi saknar dig...'' följt av andra ord och sedan familjens alla medlemmars första bokstav i namnen. Jag blev rasande och sa direkt till min nya fosterpappa och sedan tog jag bort kommentaren för det var för känsligt för mig. Mina föräldrar (biologiska) berättade också att dom stötte på min gamla fosterfamilj på stan en gång och där försökte dom att få mig att låta som en lögnare och att ''det är så synd att det blev såhär'', dom ''saknade mig och ville gärna ha tillbaka mig så allt kunde bli bra'' och så vidare.

Socialen bestämde sig också sen på min födelsedag (när jag fyllde 15) att jag skulle få hemundervisning i obestämd tid. Dom tyckte att det är för känsligt för mig att komma tillbaka och samtidigt riskera mig för dom bara för att deras dotter går på samma skola. I 5 veckor hade jag hemundervisning och sedan kom dom tillbaka och frågade mig om vad jag tyckte om att byta skola. Jag protesterade direkt för jag hade min bror på skolan (ville inte tappa kontakten med honom) och alla mina vänner där, som exempelvis min bästa kompis. Vad sa socialen då? Jo, ''Okej men vi har redan skrivit in dig på ******skolan och du ska börja redan imorgon''. Alltså dom hade bestämt att flytta mig bort från mina vänner och min bror utan att ens kolla med mig först om det var okej för mig. Jag frågade varför dom inte kunde flytta dottern för, jag har ju inte gjort något för att förtjäna detta och om det handlar om fosterpappan så kan dom flytta dottern istället. Nä det kunde dom ju inte göra av någon anledning dom inte sa utan måste flytta mig och samtidigt inpå detta så tillät dom mig inte att träffa mina nära och kära i stan. Varför? ''För att jag skulle anpassa mig i det nya klimatet och omgivningen''. Så på obestämd tid så fick jag varken träffa mina vänner eller ens åka in till stan. Efter någon månad så sa jag ifrån för seriöst, det är sinnesjukt och då bad dom om ursäkt och tillät mig träffa mina vänner igen.

Jag var också med om polisförhör och sedan en rättegång också för dom sexuella trakasserier jag var med om som fosterpappan gjorde mot mig. Det var riktigt jobbigt kan jag säga och med tanke på alla försök förut att locka hem mig så sa fosterpappan, inför alla i hela rätten när han fick en fråga om han ville ha tillbaka mig, att ''Ja självklart vill man ju ha tillbaka sin dotter''. Han om någon var desperat och det märktes ganska väl med tanke på alla sms och andra kontaktförsök. Första rättegången så dömdes han men han överklagade sen sista dagen (man får ett antal dagar på sig att överklaga en dom) och då gick det upp till Tingsrätten. Tur var behövde jag inte åka dit för allt var inspelat och jag kan säga att den rättegång är så psykiskt påfrestande och jag var livrädd. Dock i Tingsrätten så kunde dom inte dömma vem som hade rätt då det varken fanns bevis på att något hände och heller inte några bevis på att något inte hände. Så istället för att riskera att dömma någon ''felaktig'' så släppte dom fallet helt. Nackdelen med fall där det är ord mot ord. För mig var fallet ett riktigt svek och än idag blir jag riktigt förbannad på Sveriges rättsystem när den sviker fullt ut offret. 

Efter hela det första året som var en ren berg-och dalbana med mycket känslor och jobbiga stunder så var det äntligen över och jag kunde äntligen få starta om mitt liv. Visst, jag var inget underbarn och en del draman var det från både mitt håll och den nya fosterfamiljens håll. Ändå så var denna familjen BETYDLIGT mycket bättre än hos den första. Socialen under dom sista åren upplevde jag fortfarande inte riktigt som om dom tog mig seriöst när jag upplevde problem. Jag upplevde inte att dom lyssnade på mig heller. Ett exempel på det var när det var ett himla drama i framiljen och jag ville rymma iväg. Socialen (förvånartsvärt nog) kom direkt och jag pratade med dom om hur jag kände och mådde. Jag sa att jag inte ville vara kvar för jag kände att jag hade mig extremt dåligt och kände mig inte välkommen etc. Jag sa till socialen att jag ville därifrån (jag var väldigt nere vid detta laget), antingen till mina föräldrar eller till min bästa kompis men istället för att lyssna på mig och försöka komma med en lösning så viftade dom bort mig. När jag sa om mina föräldrar så sa dom ''Nä men dom har nog inte tid för dig'', ehm jasså HUR VET NI DET?! HAR NI RINGT DOM OCH KOLLAT?! När jag nämnde min bästa vän så sa dom ''Nä dom är säkert inte hemma nu''... ehm HAR NI SERIÖST ENS KOLLAT?! Sen gick dom och jag mådde rent ut skit.

Som sagt socialen lyssnade inte på mig så mycket även efter men familjen jag bodde hos dom sista åren var betydligt mycket bättre. Det var en del saker där med men ingen familj är perfekt och jag kunde ha kommit till en värre familj då riskerna finns. Jag är ändå tacksam för att jag fick bo där.

När jag fyllde 18 så flyttade jag hem till mina biologiska föräldrar. Jag bor numera nämre min bror, har fått en bra kontakt med våran lillasyster som nu är 7år och äntligen få gulla med vår söta lilla mellanpudel. Jag kan säga att jag mår mycket bättre nu, jag är bor där jag är accepterad för den jag är oavsett vilket humör jag är på. Jag har äntligen fått komma närmare min familj och känner mig bättre idag. Jag är fri!🍁

The end
_____________________________________________________________________________________________________
Ja då var sista delen klar och jösses vilken resa! Eller vad säger ni? Själv är jag glad att detta äntligen kom ut för som sagt, jag tänkte väldigt länge på om jag ens skulle våga gå ut med min story. Ångrar iallafall inte att jag gjorde det! 😇  Jag vet att vissa grejer har varit svåra att läsa men jag hoppas att ni ändå tyckte om att jag skrev om detta, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag hoppas ni förstår vad jag menar❤️

Socialen kom även till mig och bad om ursäkt för att dom missade mig under dom år i det första fosterhemmet. Dom medgav att dom gjorde TJÄNSTEFEL mot mig och att dom skulle ha lyssnat på mig redan för länge sedan. Dom sa att dom skulle ha plockat mig därfirån redan efter första anmälningen, om inte tidigare för att detta skulle undvikas. Jag svarade dom inte för deras tjänstefel kunde ha lett till min död och tack vare deras tjänstefel och år av missar så har jag fortfarande en del problem idag. Jag har gått som sagt hos en psykolog (uppdate: vi söker just nu då det är brist på psykologer) och har kontakt med kuratorn. Det kommer ta sin tid för mina sår (som är som djupast) att läka fullt ut och att jag kan leva mer ett normalt liv. Mina brister är bland annat att jag är allt för snäll, för rädd att förlora någon (vän som partner), jag är extremt konflikträdd och kan skälla på någon även i en vanlig diskussion/debatt etc samt gråta som en bäbis när någon tar ton mot mig eller så. Men jag jobbar på detta och med sin tid så lär det bli bättre! Keep strong and positive! ❤️

Jag skulle vilja tacka er alla för att ni har läst min sotry, delat den vidare och diskuterat, samt allt stöd jag har fått genom kommentarer och privata meddelanden etc. TACK SÅ MYCKET! Ni är GULDSJÄLAR ALLIHOPA! ❤️❤️❤️

Tillsammans är vi starka och jag kommer inte sluta kämpa för ''barnens behov i centrum''. Sen till er som har det svårt i fosterhem, HVT-hem eller hos biologiska familjen etc: Ni är inte ensamma! Låt ingen tysta ner er! INGEN! Tillsammans kan vi hjälpa andra som har det svårt, tillsammans kan vi göra skillnad för åtminstone ett barn!  ❤️❤️❤️❤️❤️

TACK FÖR ATT NI LÄSER OCH UPPMÄRKSAMMAR! TACK!!!!!❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
 
TILL DEL 6 ←

När det slår tillbaka... del 6

Hej! 😋

Dagen idag startade inte jättebra för mig så är lite småtrött och så idag. Hade svåra sömnproblem men som tur var så hade vi studiedag idag. Dock skulle jag ha hängt med min vän och hjälpt henne med hennes Gymnasiearbete och så skulle vi ha åkt in rätt tidigt då alla lärare skulle vara upptagna med diverse föreläsningar från halv 10 till 5. Så ja, kändes sådär att behöva avbruta det men vi ska ge ett försök imorgon då vi har en 4h håltimma 😉. 

Jag har kommit fram till att det kommer en del till. Del 7 blir den sista delen i bloggserien och jag tror inte dom bli så långa som dom andra har varit. Tackar er alla för denna resa dom här dagarna och jag hoppas innerligt på att en förändring sker i systemet. Inget barn ska behöva lida! ''Alla barns behov i centrum'' ska inte behöva vara tomma ord utan ett löfte som aldrig ska brytas för barns säkerhet och välmående.
 
 Jag kommer inte nämna några namn eller gå in på en massa detaljer.
_____________________________________________________________________________________________________
En bit in efter att vi hade börjat skolan efter sommarloet så hade vår klass och parallellklassen fått önskan att få sova över på skolan gått i uppfyllelse. Jag var fett taggad om någon och jag antar att dom flesta andra var det också. Varje gång jag fick chansen att sova över någonstans (hos mina vänner eller som nu, skolan) så kände jag alltid någon form av lättnad. Vid detta laget var jag så trött på livet så att äntligen få chansen att faktiskt slippa helvetet en natt är då en ren frihet för mig.
 
Dock hade jag en hemlighet som jag bar och tygnde på min själ. Eftersom det redan hände en gång förut, när jag var 13 år och nu skulle jag fylla 15, så hade jag ingen aning hur jag skulle göra då allt las ner och jag fick så himla mycket skit för det. Kallad lögnare och allting på köpet och socialen lyssnade absolut inte på mig. Ja, jag blev sexuellt trakasserad igen av fosterpappan och jag var livrädd. Dagen innan vi skulle sova över så var jag hos min bästa vän och en nära vän till. Jag var så pass nere och jag kände att jag kan inte längre hålla allting inne. Jag har redan burit på så mycket och eftersom det brast för mig när jag pratade med skolsköterskan när hon kallade in oss för hälsokontroll något år innan så visste jag att hålla inne så mycket inte är ett alternativ. Jag öppnade mig för dom och dom blev chockade. Jag själv visste inte hur jag skulle hantera det, eller hur jag skulle säga det och jag skämdes då jag trodde det var mitt fel, jag skuldbelagde mig själv hela tiden så jag bara sa det rakt ut och vi började prata om det.

Jag berättade allting som hade hänt, och min bästa vän visste om en del men hon visste inte allt så jag berättade allting för dom båda för dom var det enda stödet jag hade. Jag litade ju inte på dom vuxna längre så hade inget alternativ, jag kände att jag klarade inte mer att bära på sådana saker och jag fick genast stöd från dom. Vi började diskutera hur vi skulle göra med tanke på hur dom vuxna aldrig tog mig seriöst förut. Dom själva vågade inte ta några risker heller med vuxenvärlden då ingen tog mig seriöst förut heller. Alla gånger pratades det bort och socialen lyssnade ju aldrig ens på mig i 5 minuter, om ens det. När vi hade övernattning på skolan så satte vi oss vid en soffa och diksuterade väldigt tyst kring det och hur vi skulle göra, för seriöst jag kan inte längre vara kvar där! Jag själv kände att det går inte längre för tvingas jag stanna kvar där bara en månad till så hoppar jag framför tåget, jag står inte ut mer and my line was drawn! Samtidigt som jag kände såhär så var jag också livrädd för vad som skulle hända om jag berättade för någon vuxen. För om en vuxen till skulle sluta lyssna på mig så är det end of my life as I know it, jag hade säkert blivit inlåst (inte bokstavligen nu) eller förklarad som psykiskt sjuk etc etc. Ja, med tanke på hur dom gjorde innan med sina bestraffningar under alla år så kan ni säkert förstå vad jag menar.

Vi diskuterade länge under våra sleepovers och under skoltid och inge av oss visste vad vi skulle göra. Dock så kom ett tillfälle som skulle förändra allt. Extremt drastiskt och det var nog ett av dom bästa händelserna i mitt liv. Det var såhär att vi fick brevkompis från USA från vår engelskalärare som själv var amerikanare. Hon och en skola i USA hade kontakt och såg till att alla skulle få en brevkompis. (Jag och den brevkompisen har fortfarande kontakt idag och det är tack vare henne som jag faktiskt blev befriad från helvetet.)

Jag fick en brevvän och vi hade regelbunden kontakt över mejl och vi båda öppnade oss för varandra. Det visade sig att hon heller inte hade haft det lätt alls som jag så kände mig trygg hos henne. Efter att jag började bli sexuellt trakasserad så berättade jag det för henne. Dock var jag så himla rädd så jag kunde inte säga det på en gång till henne, utan sa ''nyckelord'' så att säga. Jag vågade ju inte säga rakt ut dom orden om ni förstår vad jag menar men hon förstod direkt vad som hände. Hon sa till mig att hon måste berätta för sin rektor (som hade kontakt med vår engelskalärare) om mig för det är allvarligt och trotts att jag sa att jag är rädd så gjorde hon det ändå. Hennes rektor sa till min engelskalärare om detta också och hon var mycket bekrymrad så hon gick genast till våran rektor. Skolsköterskan fick också reda och hon kallade in mig rätt snabbt där och jag öpnnade mig om allting, berättade även om det som hände något år innan när jag var 13. Trotts att jag var livrädd för detta så visste jag att jag inte har något val för vuxenvärlden, jag måste prata ut och ge det sista chansen.

(Kände mig så dålig, ofärdig och onaturlig. Livrädd för världen jag skulle vara trygg i...)

Hon vart också chockad och tillsammans med skolkuratorn så sa hon att dom är tvugna att polisanmäla. Dom har tystnadsplikt men när det kommer till sådana seriösa saker så måste dom, enligt lag, göra ett agerande och polisanmäla. Jag intygade på det också och dom kontaktade även socialen och det bestämdes sedan samma dag att nästa dag skulle vi ha ett krismöte. Nästa dag, tidigt på morgonen så mötte jag upp min socialsekreterade tillsammans med skolsköterskan och kuratorn (tror även rektorn var med) och vi hade krismöte om vad som skulle hända härnäst. Kan säga att jag var förvånad, att socialen ens började ta mig på allvar denna gången för jisses dom var bekymrade som bara den...

Dom kom fram till sen att dom skulle höra av sig när dom hade löst problemet med akutflytten. Socialen började NU fatta att jag kunte inte längre bo kvar där. Jag gick sen till skolan som om inget hände och jag trodde att denna akuta flyttsaken skulle ta några dagar då dom som jag hade inte var så duktiga med tider. Jag förväntade mig liksom inte att något skulle ske direkt då dom aldrig hade tiden för mig förut. Så när sista lektionen skulle börja så kom skolsköterskan och kallade in mig direkt. Jag sprang ner till henne och hon berättade där att socialen inte tänker vänta med att flytta mig akut och att socialen tänker flytta mig direkt efter skolan. Hon sa att dom beslutade att jag inte kan bo kvar där längre och dom vill inte riskera mig att komma tillbaka till helveteshemmet. Detta kom som ett chockbesked. Var inte ALLS beredd på det. Jag menar, samma dag beslutades detta... jag trodde det skulle ta dagar med tanke på att dom aldrig tog mig på allvar så det tog tid att smälta detta. Jag var glad också att slippa behöva åka tillbaka dit och för en gångs skull tog socialen mig på allvar! Bröt ihop av chock och lycka och det visade sig att socialen hade pratat med min bästa kompis familj och bett mig bo där temporärt tills dom hittade ett fosterhem där jag kunde bo permanent, tills jag blir 18.

Vi gick till skolan och det blev värsta ''mission-impossible-känslan'' då ingen skulle få se mig och vart jag gick någonstans. Min säkerhet blev tydligen hur viktig som helst men dom var rädda för att dottern skulle se mig och direkt rapportera till fosterföräldrarna och enligt socialen, var det ytterst viktigt att dom inte visste vart jag befann mig. Det var för min säkerhet och jag har aldrig sett skolans vise-rektor springa omrking på skolan och se till att 'kusten var klar'' så vi kunde gå ut utan att någon såg mig. Min bästa kompis mamma mötte upp oss på baksidan av skolan och sen far vi iväg hem till henne. Det var väldigt, väldigt känslosamt och både jag och min bästa kompis grät i varandras famnar. Första gången jag kände mig fri och samtidigt skyddad av dom som faktiskt brydde sig om mig och än idag betyder hennes familj väldigt mycket för mig. Hon och hennes familj kallar jag för min andra familj och dom kommer alltid vara det i mitt hjärta!♥
 
Jag började må bättre från den stunden jag kom till deras hus och trotts socialens snabba agerande och räddning så var själva processen inte enkel. Strax efter att jag kom och bodde där tillfälligt så började saker hända som exempelvis fosterfamiljen lämnade mig inte ifred och socialen började återgå till att bli slappa och bry sig mindre....

To be continued...
_____________________________________________________________________________________________________
Där avslutar jag del 6 av nu totallt 7 delar. Även fast jag var bokstavligen livrädd för att öppna mig för vuxenvärlden efter års svek från den sidan så var det då det bästa som hände mig. Att jag sedan fick komma och bo tillfälligt hos min bästa vän och hennes familj var nog den bästa tiden någonsin när det kommer till att bo hos någon annan. Aldrig känt mig så älskad som jag gjorde där och fortfarande känner jag mig hemma när jag väl kommer till dom. Dom är verkligen min andra familj! Kärlek till dom!♥♥♥♥♥♥

Jag är glad att socialen faktiskt agerade som dom skulle göra i ett sådant fall. Jag är fortfarande inte glad för dom men om jag är tacksam för något från dom så är det den dagen dom räddade mig från helvetet. Den dagen då dom faktiskt såg mig. Detta skulle egentligen ha skett för länge sedan så bättre sent än aldrig, men vad hade hänt om dom inte såg mig då heller? Tänk om dom inte brydde sig då heller? Tänk om dom också sket i att skolan anmälde? Jag hade slutat som dom få gör: kastat mig framför tåget (eller dött på något annat sätt, jag hade inte tvekat denna gången). Det finns dom fall där socialen inte ens gör något trotts att även en myndighet anmäler. Yara är ju ett exempel på det och med tanke på hur min socialsekreterade skötte det alla andra år innan dess så var jag himla rädd att hon skulle ha struntat i detta också. Jag hade då tur att hon inte gjorde det denna gången!

Socialenstjänstens system har brister i och dom bristerna är farliga då dom kan skada barn och ungdomar. Mentalt såväl som fysiskt. Dom bristerna måste stoppas och få en förändring för när ett barn far illa så ska inte socialen vänta med det. Dom ska heller inte strunta i alla varningstecken eller några anmälningar alls! Dom ska då ta barnet seriöst redan från förtsa början. Ju längre man väntar desto värre blir det för den utsatte och så ska det INTE behöva vara!😡

TACK FÖR ATT NI LÄSER OCH FÖLJT MED PÅ RESAN!♥♥♥♥
 Sista delen kommer nån gång i veckan eller så, beror lite på hur skolarbetet ser ut för mig. Tacksam som alltid för att ni delar detta och uppmärksammar! ♥♥♥♥

HUGS, lots of HUGS and see ya' all tomorrow! ♥♥♥♥♥♥♥
TILL DEL 5 ←  → TILL DEL 7 ←

När det slår tillbaka... del 5

Hej! 😇

Hur är det med er? Med mig är det bra tack så idag tänkte jag dra upp del 5 av bloggserien om mina upplevelser i fosterfamilj och hur socialen tog det. Som jag har skrivit i dom andra delarna så gjorde inte socialen mycket för mig alls under dom 6 år jag bodde i det första fosterhemmet. Dom lyssnade inte på mig någon gång och missade mig gång på gång och dom lyssnade bara på mina fosterföräldar jag hade då. Som jag har sagt tidigare så kan jag återigen klargöra saker: Jag gör detta endast för att uppmärksamma dom brister det finns i socialtjänsten och hur illa det kan gå när socialen inte gör det dom ska. Som sagt, inget barn ska behöva bli missad på detta sätt eller på även värre sätt som det som hände med flickan Yara
 
                              Jag kommer inte nämna några namn eller gå in på en massa detaljer. 
_____________________________________________________________________________________________________
Jag önskade varje natt att jag bara kunde dö. Efter mitt självmordsförsök så kände jag att jag inte kunde göra det igen och att skära sig var inte tillräckligt. Det var inte tillräckligt för att ''underhålla'' mig från mina demoner. Det funkade inte riktigt som cigaretter och alkohol som dom andra brukar göra när dom mår dåligt. Visst, det var bra att jag inte fortsatte skada mig själv så och heller inte begick självmord för jag vet att det hade nog gett mer konsekvenser för mina närmsta.

Under en lång period var jag som ett skal. Jag spelade glad i skolan och jag skötte skolgången trotts att jag mådde så dåligt när jag steg innanför dörren när jag kom hem. Skolan var min flykt och trotts att bråken fortsatte konstant hemma så skötte jag skolan. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt så att komma till skolan, till mina vänner var nog det bästa på dagarna. Eftersom jag kände mig så illa som jag berättade i förra delen av bloggserien så gömde jag mig mycket för fosterfamiljen. Visserligen var det mycket bråk och triggers men jag visade aldrig för dom hur jag mådde, dom såg mig ju endast som en psykiskt sjukt barn som dom kunde ha för penagarnas skull. Jag var inte värd någonting i deras ögon.

Det blev ju värre också med tiden. Bråken blev mer och mer, familjeförhållandet var på en tunn tråd, socialen lyssnade aldrig på mig så varje gång jag skulle träffa dom så vägrade jag (dom lyssnade ju inte på mig så jag såg inte det som ett val längre), mardrömmarna och önskningarna på nätterna om att dö, känslan av att aldrig kunna få vara mig själv (för minsta lilla ''onormala'' beteende jag visade resulterade med att jag var psykiskt sjuk), fick skäll för allting (oavsett om det var jag som började bråket eller deras dotter etc) etc. Det blev bara värre och värre som sagt och jag ville inte bara leva. Jag var ändå rädd för att begå självmord igen för jag ville inte såra mina närmsta vänner och min riktiga familj. Jag fortsatte hålla mig upp trotts att jag ville bara rymma från fosterfamiljen.

Varje gång det var gäster hos oss eller när socialen kom till oss för att ''kolla läget'' så agerade dom helt tvärtom mot mig. Då var jag gullebarnet och så lyckligt lottad att få komma till en sån fin familj och etc. På så sätt förstod nog inte socialen hur det var och eftersom dom aldrig tog mig på allvar, inte ens efter första polisanmälningen så missade dom mig ändå. Jag var ju en lögnare för det sa ju fosterföräldrarna att jag var och eftersom dom är duktiga talkers så kunde dom få vem som helst övertygad om saker och ting.

(Free.. running free from the hell that constantly chases me..)
Sista sommaren innan jag flyttade ifrån dom så var vi och campade och var iväg under ca 2 veckors tid. Det var väl helt okej dom första dagarna då vi hade lite vänner som var där också så jag hade några att umgås med. Det hände dock en sak där som gjorde att jag försökte kontakta socialen akut men såklart, inget svar för dom var på semester. Dottern och fostermamman hade bråkat med varandra så dottern hade blivit av med mobilen. Fostermamman gick iväg och dottern kom fram till mig och frågade om jag ville hänga med och köpa godis, hon ville inte cykla själv och jag sa att det går bra. Vi begav oss till kiosken för den låg några kilometer bort från campingen och jag hade mobil vid det här laget så fostermamman skrev till mig och undrade var vi var. Hon var rätt arg vid det här laget kan jag säga.

Hon ringde mig och jag sa att vi skulle till kiosken och köpa godis bara och att vi kommer hem snart innan maten var klar. Hon skällde på mig, sa att jag ''inte skulle gör allt hennes dotter säger åt mig att göra'' och att vi skulle genast vända. Jag hade inte gjort något så jag sa att hon får ta det med dottern själv, jag följer med för hon ville ha sällskap dit men nä hon lade på luren i örat på mig. Vi cyklade vidare och köpte lite godis. Fostermamman skrev till mig att jag skulle åka hem igen för att jag hade gått över gränsen men jag svarade inte vidare. När vi cyklade tillbaka så mötte hon upp oss med bilen. Dottern ignorerade och cyklade vidare men fostermamman körde brevid mig (notera detta var på en motorväg då det inte fanns cykelvägar)  och skällde på mig, sa till mig att ge henne mobilen. 

Jag sa till henne att vi tar det när vi är på campingen för det går inte mitt på en motorväg och att hon stannar upp trafiken bakom sig (hon hade ett gäng bilar bakom sig). Hon blev arg och skällde fortfarande på mig. Hon försökte stanna mig genom att köra närmare med bilen vilket fick mig att se rött. För det första: Det var en ca 2 meter djup dike brevid mig med stenar. För det andra: vi är på en motorväg och hon försöker stoppa mig med bilen genom att köra närmre mig från sidan. Jag kunde ju ha trillat och slagit mig och hon gör det här för att ta min mobil och jag har ju inte ens gjort något? Det enda jag gjorde var att hänga med dottern till kiosken och köpa godis efter att dom bråkade. 

Jag sa ifrån och sa att vi får ta detta på campingen för det är livsfarligt det hon håller på med. Hon blev återigen arg men gav sig iväg till campingen och jag stannade, skickade akut mejl till socialen för jag kunde inte nå dom på mobilen. Fick dock inget svar mer än att dom var på semester. Jag cyklade sen tillbaka för stannade jag längre så hade fostermamman kommit efter mig igen och jag ville minimera den risken att andra skulle bli inlandande, då jag hade fått ett himla helvete då.

Jag kom till campingen och mötte upp fostermamman där. Hon stoppade mig från att gå ut ur husvagnen och bad mig att ge henne min mobil. Jag vägrade såklart för jag förstod inte vad för fel jag hade gjort och varför jag fick en massa skit för inget. Jag bad henne att flytta på sig för jag skulle bara till toaletten så kunde vi ta detta när jag kommer tillbaka. Hon lät mig inte gå förbi alls och hon är mycket större än mig så hon började trycka in mig längre in i husvagnen. Det resulterade med att jag hamnade mellan henne och soffan. Den soffan hade en rätt vass kant så jag skar upp mitt knä på den för att hon tryckte så hårt för att jag inte skulle kunna ta mig förbi henne. Hon blockerade min ena hand med sin och försökte ta min mobil som jag hade i andra handen. Efter mycket om och men så släppte hon min blockerade han, tog tag i min hand där jag hade mobilen och vred för att jag skulle släppa. Jag släppte inte till en början men eftersom hon vred så mycket att det tillslut knäcktes i min handled så släppte jag pga smärtan och hon tog mobilen och gick. 

Jag satte mig på min säng (som hade drapperi) och grät för jag hade så ont och var så ledsen. Det där var min enda chans till räddning, tänkte ju ringa polisen eller något då jag inte fick tag på socialen. Jag vågade inte förut när jag var på vägen då jag var rädd för att hon skulle komma tillbaka. Efter någon timma fick jag tillbaka mobilen men vågade inte skriva till någon hur jag hade det eller vad som hände. Var så rädd över att något skulle hända om jag gjorde det. Jag hade lite kontakt med min bästa kompis men det fanns liksom inget som kunde göras för att få ett slut på allting.

Jag hade det inte lätt den campingturen heller. Hade bråk med dom rätt mycket även där och jag drog ofta för drapperiet för jag ville vara ifred (fanns ju ingen annan stans att vara ifred på) men dom drog upp drapperiet hela tiden och sa till mig att den skulle vara öppen. Av vilken anledning vet jag inte heller. Dom hotade även med att ta bort drapperiet helt om jag inte ''skötte mig'' och så var det mycket den campingturen. Kände mig inte mycket önskad där kan jag säga, kände mig bara mer hatad och hur ''fel'' jag är.

Jag hade vänner där men kunde inte säga något till någon av dom, det var familjevänner så jag vågade inte. Jag kände att ingen skulle lyssna på mig eller något. Hade jag sagt något då hade jag fått ett helvete på mig och fått all skuld också så jag spelade glad, som ingenting hände och bara följde med. Dock var jag så inlåst i mig själv att jag var mer som en robot än en människa.

När sommaren var över och skolan började så började helvetet igen hemma. Jag orkade tillslut inte vara tyst längre om hur jag verkligen hade det hemma så jag berättade för min bästa kompis och en till nära vän dagen innan vi skulle ha ''sleep-over'' på skolan. Jag orkade inte vara tyst längre, jag orkade inte bära det mer...

To be continued...
_____________________________________________________________________________________________________
Där avslutar jag del 5. Under denna period så var det upprepade bråk och inte många specifika händelser hände mer än att familjesituationen var på så tunn lina att det inte kunde hålla mer. Socialen fanns fortfarande inte så som sagt, jag gav upp på att ens försöka prata med dom. Jag minns att jag flera gånger sa att jag inte ville prata med dom när dom ville det, fick dock göra det ändå men igenting hjälpte. Dom frågade mig varför det var som det var hemma (varför jag bråkade hela tiden), dom sa att jag skulle förstå familjen och sluta så mycket. Ja, socialen lyssnade ju aldrig, inte ens när jag sa att jag inte mådde bra där. När jag sa att jag kände mig som skit där och så vidare under våra korta samtalspromenader runt stan. Det var som att prata med en vägg verkligen. Under den perioden ritade jag lite men jag försökte mest ''stå ut'' med lidandet så länge jag orkade.
 
Socialen har ju ett motto som jag har hört jag ifrågasätter denna varje gång: ''Alla barns behov i centrum''. Jo tack, jag har märkt det... Känner några som också har farit illa i fosterhem så jag tycker att det är dags för socialtjänsten att verkligen tänka på mottot istället för att göra tvärtom. Socialtjänstens snedsteg och brister ger ofantliga konsekvenser för barnen som far illa och så ska det inte vara! 😡

Tack för att ni läser detta och sprider vidare för att uppmärksamma problemen som finns! Stort tack till er guldsjälar! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Vi hörs i nästa inlägg!♥♥♥♥♥♥♥

TILL DEL 4 ←  → TILL DEL 6 ←