Hej! :) 

Hur är det med er idag? Hoppas att allt är väl med er! :) Med mig är det helt okej faktiskt. Ända sedan jag bestämde mig för att öppna mig och starta denna bloggserie så har jag känt någon form av lättnad. Tyngden över mina axlar börjar försvinna vilket känns väldigt, väldigt skönt. Varje del jag har tagit upp har varit lite jobbigt att skriva om men efteråt så mår jag bättre. Jag har fått mycket respons och stöd av er som läser det och som förut: Jag är obeskrivligt tacksam! ♥♥♥♥♥♥♥♥ Tack för att ni delar! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

                                    Jag kommer inte nämna några namn eller gå in på en massa detaljer.

Jag började mer och mer bli självmordsbenägen. Varje gång jag gick och la mig för att sova så satt jag hela tiden och bad om att låta mig dö. Jag var inte direkt troende längre (dom själva ansåg sig som djupt kristna och jag har blivit tvingad till bibelskola under några år) då jag ständigt bad till Gud och frågade varför jag var ett fel. Jag bad om att få komma härifrån. Jag var så desperat men eftersom jag aldrig fick något tecken eller svar etc, så kände jag mig även sviken av Gud. Jag slutade tro och istället bad jag till något där upp att ''Snälla låt mig bara få dö och försvinna. Låt min själ upphöra och aldrig mer vakna upp i någon reinkarnation'' (jag trodde och tror fortfarande på reinkarnation). Varje morgon vaknade jag och var besviken på varför jag inte bara kan dö. Jag vågade inte ta det i mina egna händer.

Efter att jag blev så skuldbelaggd över vad min fosterpappa gjorde mot mig och socialens ständiga ignorans av mig och min existens så var jag verkligen på botten i mitt liv. Varje dag var det bråk och tjafs om saker och ting. jag minns nån gång där jag bråkade med fostermamman och frågade henne om hon ville att jag skulle dö, gissa vad hon svarade? Hon sa ja och gick till TV-rummet föratt kolla på TV med dottern. Minsta grej var nu ännu värre om jag inte gjorde som dom sa. Jag minns att dom gånger jag inte hade idrottat på skolan så tvingade fosterpappan mig att duscha ändå. Trotts att jag sa att jag inte har sprungit eller gjort något så var det ändå så att jag måste duscha, var 3:e dag, annars var jag ''äcklig'' och ''ingen ville vara med mig'' . Detta resulterade med att mitt hårbotten är åt helvete idag, väldigt känslig pga flera års dålig hårhantering och tvättning. 

Även om jag inte gillade maten som serverades så tvingade dom mig att äta det. Hellre hade jag gått hungrig än att tvingas äta något jag verkligen inte tycker om. Dom tvingade mig att äta kyckling (dom åt det rätt ofta) och gillade inte deras dotter något (som potatismos exempelvis) så behövde hon oftast inte ta det, men om jag gillade inte så ''skulle jag ändå äta det och vara tacksam''. Jag fick inte lämna bordet förens maten var uppätet och den gången då jag inte kunde ta det mer var när kyckligen inte var tillräckligt lagad. Den var fortfarande lite rå och jag var ändå tvungen att äta det. Dom gånger jag smög till papperskorgen för att slänga det så fick jag skäll och tvingades tillbaka till stolen och äta en ny portion. Detta resulterade med att jag idag inte kan äta kyckling.

Jag och dottern tränade en del sport också. Vi spelade fotboll, innebanady och ridning bland annat och sport är något jag tycker mycket om. För att vi tränade mycket så var det (enligt fosterföräldrarna) väldigt viktigt att ''man var i form'' och för mig, som har hög ämnesomsättning och inte direkt kan gå upp i vikt so himla lätt, så var det väl inga problem. Tyckte jag. Dock så efter varje måltid så tvingade dom ut mig för att springa runt elljusspåret eller gå en långpromenad med hunden. En gång sa jag nej för jag mår illa när jag gör det och får väldigt mycket håll (man ska ju vila kroppen efter träning och äta för att bygga musklerna, inte tvärtom) och då sa fostermamman ''Gå ut och spring nu! Du vill väl inte se ut som din pappa eller?!''. Där brast det ännu mer för mig och jag minns hur ledsen jag var. Jag gick ut och grät.


Hela tiden fick dom mig att må sämre och sämre varje dag. Dom särbehandlade mig jämfört med dottern. Dottern fick allt hon pekade på och jag önskade mig saker men fick ofta svaret att ''du får önska dig av dina föräldrar'' och dom visste att mina föräldrar inte har det bra ekonomiskt. Alla pengar fosterföräldrarna fick för att ha mig och det andra fosterbarnet, lade dom på deras dotter. Jag var ständigt med fostermamman när hon handlade kläder åt sin dotter. Jag fick ständigt höra gång på gång på gång att ''gör du inte som vi säger så kommer ingen vilja vara med dig tillslut'', vilket har lett till att jag idag knappt klarar av en vanlig ''friend break-up''. Jag mår så dåligt att jag kan gråta ut som ett barn för jag tar alltid skulden på mig själv för att vara anledningen och kan må dåligt i flera, flera månader. Dom fick mig att känna mig så hatad och så oälskad så jag ständigt levde i den mardröm. Jag utvecklade en del av mig för mycket. Folk säger att jag är väldigt snäll och det är inget fel på det men när det blir för mycket av det så blir det inte bra... jag är oftast för snäll och är ständigt rädd att förlora en vän eller någon i mitt liv. Jag vet att vänner kommer och går men den delen av mig gör det 1000 gånger svårare när det väl händer. Det är kanske något jag måste leva med i resten av mitt liv... ja jag vet inte hur jag ska förbättra den sidan av mig...

Jag minns att jag en dag inte orkade med hur dom behandlade mig. Jag var så ledsen och kände mig som ett enda stort fel, kände att min existens gör människor bara illa och jag trodde jag gjorde dom illa och inte tvärtom, som det egentligen var. Jag kände mig hatad, oälskad, ett misstag som aldrig borde vara född, familjens svarta får, ett av livets ''defekter'', ingen kan någonsin älska mig, tycka om eller ens vilja ta hand om mig ... ja allt som anses vara dåligt i ett liv så kände jag att den enda utvägen var att ta mitt egna liv. Jag var ca 13 år då.

Jag hade tänkte mycket länge vid det här laget att självmord är den enda utvägen från mitt och andras lidande. Dom andra var inte hemma den kvällen så jag var hemma själv med hunden. Jag var väldigt ledsen och nere så jag var som en robot, gick till köket och letade efter den vassaste kniven vi hade. Jag minnst att jag tog kniven och tittade på den mycket länge och inom mig blev det värsta krigsföringen. En del av mig ville fortsätta leva medans den andra delen ville få ett slut på lidandet. Jag höjde kniven mot min hals och minns att jag bröt ihop då, drog undan armen och brast ut i gråt. Jag såg att vår hund kollade på mig och kom fram till mig, hon lämnade inte min sida för ens 10 sekunder och jag kände att jag inte kunde göra det. Jag kunde inte ta mitt egna liv och framförallt inte framför vår hund. Hon var då den enda ''vännen'' jag hade där som flera gånger har rytit ifrån mot dom andra. Framförallt mot dottern och fosterpappan när dom höll på mot mig.

Jag kände mig fortfarande som ett skit och kände att jag misslyckades med det som skulle ''befria'' mig. Den delen av mig var hemskt men eftersom jag var så nere så lyssnade jag på allt. Jag straffade mig själv genom att skära mig på armen och det såret fick jag många frågor efter i skolan. Jag vågade aldrig berätta sanningen bakom den och när jag kom till skolsköterskan för att plåstra om det, då den gång på gång revs upp och blödde ner mina kläder, så vågade jag heller inte berätta sanningen. Jag skyllde på att jag hade råkat skära mig på en kant eller något.. Jag var så rädd över att jag skulle få ännu mer skit då allting blev så mycket värre efter allt det där med fosterpappan om jag ens sa något.

Socialen var fortfarande inte där när jag behöve dom som mest och varje gång jag sa att jag skulle ringa socialen och berätta så hotade dom mig med polis och drog ut telefonerna och vaktade så att jag inte skulle kunna kontakta dom. Jag hade även nån kontaktperson på BUP där jag kom då och då för att prata om hur jag mådde. Jag sa flera gånger att jag inte mår bra alls och dom visste det där med fosterpappan, ändå gjorde dom inte heller något för mig och för att jag skulle må bättre.

Jag kände mig så hopplös och varje dag, varje vecka, varje månad blev saker och ting bara värre och värre och värre... 

To be continued...
_____________________________________________________________________________________________________
4:e delen avslutad. Som sagt så kommer det bli några delar till för er som undrar. Jag vet inte hur många delar totallt så jag tar stegvist. Jag har mycket ärr kvar inom mig efter denna perioden framförallt. Jag har fortfarande lite svårigheter med mig själv efter hur dom behandlade mig. När folk frågar hur det var så brukar jag oftast säga att ''det är som en riktig Askungensaga..'' för det var det verkligen. Jag var inlåst och ingen såg mig, inte ens socialen såg mig och BUP gjorde ingenting vid det här laget. Jag vet inte vad fosterföräldrarna hade sagt men fostermamman är då en duktig talare. Hon kan få vem som helst att tro på henne och det där, kanske det som gjorde att ingen tog mig seriöst. Varken socialen eller BUP, trotts att jag sa till BUP att jag mådde mycket dåligt. Det fanns ju varningstecken som bara den men ingen gjorde något och jag kände att ingen lyssnade på mig. Ingen gav chans att ens prata med mig. Lär känna mig.

Jag vet inte exakt vad som hindrade mig från att begå självmord men jag är glad att jag inte gjorde det. Även fast jag hade det så svårt att det drog mig så långt så är jag glad att jag inte gjorde det. Jag kanske kände att mitt liv inte var färdig ännu och jag har mycket kvar att leva för. Kanske var det den instinkten? Idag, har jag min tatuering som ska påminna mig om att mitt liv är inte färdigt ännu. Den tatueringen kommer bli en påminnelse till mig själv att jag klarade mig och att mitt liv slutar inte ännu. En påminnelse från den dagen... Jag kommer inte vara tyst längre.