Hej! 😇

Hur är det med er? Med mig är det bra tack så idag tänkte jag dra upp del 5 av bloggserien om mina upplevelser i fosterfamilj och hur socialen tog det. Som jag har skrivit i dom andra delarna så gjorde inte socialen mycket för mig alls under dom 6 år jag bodde i det första fosterhemmet. Dom lyssnade inte på mig någon gång och missade mig gång på gång och dom lyssnade bara på mina fosterföräldar jag hade då. Som jag har sagt tidigare så kan jag återigen klargöra saker: Jag gör detta endast för att uppmärksamma dom brister det finns i socialtjänsten och hur illa det kan gå när socialen inte gör det dom ska. Som sagt, inget barn ska behöva bli missad på detta sätt eller på även värre sätt som det som hände med flickan Yara. 
 
                              Jag kommer inte nämna några namn eller gå in på en massa detaljer. 
_____________________________________________________________________________________________________

Jag önskade varje natt att jag bara kunde dö. Efter mitt självmordsförsök så kände jag att jag inte kunde göra det igen och att skära sig var inte tillräckligt. Det var inte tillräckligt för att ''underhålla'' mig från mina demoner. Det funkade inte riktigt som cigaretter och alkohol som dom andra brukar göra när dom mår dåligt. Visst, det var bra att jag inte fortsatte skada mig själv så och heller inte begick självmord för jag vet att det hade nog gett mer konsekvenser för mina närmsta.

Under en lång period var jag som ett skal. Jag spelade glad i skolan och jag skötte skolgången trotts att jag mådde så dåligt när jag steg innanför dörren när jag kom hem. Skolan var min flykt och trotts att bråken fortsatte konstant hemma så skötte jag skolan. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt så att komma till skolan, till mina vänner var nog det bästa på dagarna. Eftersom jag kände mig så illa som jag berättade i förra delen av bloggserien så gömde jag mig mycket för fosterfamiljen. Visserligen var det mycket bråk och triggers men jag visade aldrig för dom hur jag mådde, dom såg mig ju endast som en psykiskt sjukt barn som dom kunde ha för penagarnas skull. Jag var inte värd någonting i deras ögon.

Det blev ju värre också med tiden. Bråken blev mer och mer, familjeförhållandet var på en tunn tråd, socialen lyssnade aldrig på mig så varje gång jag skulle träffa dom så vägrade jag (dom lyssnade ju inte på mig så jag såg inte det som ett val längre), mardrömmarna och önskningarna på nätterna om att dö, känslan av att aldrig kunna få vara mig själv (för minsta lilla ''onormala'' beteende jag visade resulterade med att jag var psykiskt sjuk), fick skäll för allting (oavsett om det var jag som började bråket eller deras dotter etc) etc. Det blev bara värre och värre som sagt och jag ville inte bara leva. Jag var ändå rädd för att begå självmord igen för jag ville inte såra mina närmsta vänner och min riktiga familj. Jag fortsatte hålla mig upp trotts att jag ville bara rymma från fosterfamiljen.

Varje gång det var gäster hos oss eller när socialen kom till oss för att ''kolla läget'' så agerade dom helt tvärtom mot mig. Då var jag gullebarnet och så lyckligt lottad att få komma till en sån fin familj och etc. På så sätt förstod nog inte socialen hur det var och eftersom dom aldrig tog mig på allvar, inte ens efter första polisanmälningen så missade dom mig ändå. Jag var ju en lögnare för det sa ju fosterföräldrarna att jag var och eftersom dom är duktiga talkers så kunde dom få vem som helst övertygad om saker och ting.

Sista sommaren innan jag flyttade ifrån dom så var vi och campade och var iväg under ca 2 veckors tid. Det var väl helt okej dom första dagarna då vi hade lite vänner som var där också så jag hade några att umgås med. Det hände dock en sak där som gjorde att jag försökte kontakta socialen akut men såklart, inget svar för dom var på semester. Dottern och fostermamman hade bråkat med varandra så dottern hade blivit av med mobilen. Fostermamman gick iväg och dottern kom fram till mig och frågade om jag ville hänga med och köpa godis, hon ville inte cykla själv och jag sa att det går bra. Vi begav oss till kiosken för den låg några kilometer bort från campingen och jag hade mobil vid det här laget så fostermamman skrev till mig och undrade var vi var. Hon var rätt arg vid det här laget kan jag säga.

Hon ringde mig och jag sa att vi skulle till kiosken och köpa godis bara och att vi kommer hem snart innan maten var klar. Hon skällde på mig, sa att jag ''inte skulle gör allt hennes dotter säger åt mig att göra'' och att vi skulle genast vända. Jag hade inte gjort något så jag sa att hon får ta det med dottern själv, jag följer med för hon ville ha sällskap dit men nä hon lade på luren i örat på mig. Vi cyklade vidare och köpte lite godis. Fostermamman skrev till mig att jag skulle åka hem igen för att jag hade gått över gränsen men jag svarade inte vidare. När vi cyklade tillbaka så mötte hon upp oss med bilen. Dottern ignorerade och cyklade vidare men fostermamman körde brevid mig (notera detta var på en motorväg då det inte fanns cykelvägar)  och skällde på mig, sa till mig att ge henne mobilen. 

Jag sa till henne att vi tar det när vi är på campingen för det går inte mitt på en motorväg och att hon stannar upp trafiken bakom sig (hon hade ett gäng bilar bakom sig). Hon blev arg och skällde fortfarande på mig. Hon försökte stanna mig genom att köra närmare med bilen vilket fick mig att se rött. För det första: Det var en ca 2 meter djup dike brevid mig med stenar. För det andra: vi är på en motorväg och hon försöker stoppa mig med bilen genom att köra närmre mig från sidan. Jag kunde ju ha trillat och slagit mig och hon gör det här för att ta min mobil och jag har ju inte ens gjort något? Det enda jag gjorde var att hänga med dottern till kiosken och köpa godis efter att dom bråkade. 

Jag sa ifrån och sa att vi får ta detta på campingen för det är livsfarligt det hon håller på med. Hon blev återigen arg men gav sig iväg till campingen och jag stannade, skickade akut mejl till socialen för jag kunde inte nå dom på mobilen. Fick dock inget svar mer än att dom var på semester. Jag cyklade sen tillbaka för stannade jag längre så hade fostermamman kommit efter mig igen och jag ville minimera den risken att andra skulle bli inlandande, då jag hade fått ett himla helvete då.

Jag kom till campingen och mötte upp fostermamman där. Hon stoppade mig från att gå ut ur husvagnen och bad mig att ge henne min mobil. Jag vägrade såklart för jag förstod inte vad för fel jag hade gjort och varför jag fick en massa skit för inget. Jag bad henne att flytta på sig för jag skulle bara till toaletten så kunde vi ta detta när jag kommer tillbaka. Hon lät mig inte gå förbi alls och hon är mycket större än mig så hon började trycka in mig längre in i husvagnen. Det resulterade med att jag hamnade mellan henne och soffan. Den soffan hade en rätt vass kant så jag skar upp mitt knä på den för att hon tryckte så hårt för att jag inte skulle kunna ta mig förbi henne. Hon blockerade min ena hand med sin och försökte ta min mobil som jag hade i andra handen. Efter mycket om och men så släppte hon min blockerade han, tog tag i min hand där jag hade mobilen och vred för att jag skulle släppa. Jag släppte inte till en början men eftersom hon vred så mycket att det tillslut knäcktes i min handled så släppte jag pga smärtan och hon tog mobilen och gick. 

Jag satte mig på min säng (som hade drapperi) och grät för jag hade så ont och var så ledsen. Det där var min enda chans till räddning, tänkte ju ringa polisen eller något då jag inte fick tag på socialen. Jag vågade inte förut när jag var på vägen då jag var rädd för att hon skulle komma tillbaka. Efter någon timma fick jag tillbaka mobilen men vågade inte skriva till någon hur jag hade det eller vad som hände. Var så rädd över att något skulle hända om jag gjorde det. Jag hade lite kontakt med min bästa kompis men det fanns liksom inget som kunde göras för att få ett slut på allting.

Jag hade det inte lätt den campingturen heller. Hade bråk med dom rätt mycket även där och jag drog ofta för drapperiet för jag ville vara ifred (fanns ju ingen annan stans att vara ifred på) men dom drog upp drapperiet hela tiden och sa till mig att den skulle vara öppen. Av vilken anledning vet jag inte heller. Dom hotade även med att ta bort drapperiet helt om jag inte ''skötte mig'' och så var det mycket den campingturen. Kände mig inte mycket önskad där kan jag säga, kände mig bara mer hatad och hur ''fel'' jag är.

Jag hade vänner där men kunde inte säga något till någon av dom, det var familjevänner så jag vågade inte. Jag kände att ingen skulle lyssna på mig eller något. Hade jag sagt något då hade jag fått ett helvete på mig och fått all skuld också så jag spelade glad, som ingenting hände och bara följde med. Dock var jag så inlåst i mig själv att jag var mer som en robot än en människa.

När sommaren var över och skolan började så började helvetet igen hemma. Jag orkade tillslut inte vara tyst längre om hur jag verkligen hade det hemma så jag berättade för min bästa kompis och en till nära vän dagen innan vi skulle ha ''sleep-over'' på skolan. Jag orkade inte vara tyst längre, jag orkade inte bära det mer...

To be continued...
_____________________________________________________________________________________________________

Där avslutar jag del 5. Under denna period så var det upprepade bråk och inte många specifika händelser hände mer än att familjesituationen var på så tunn lina att det inte kunde hålla mer. Socialen fanns fortfarande inte så som sagt, jag gav upp på att ens försöka prata med dom. Jag minns att jag flera gånger sa att jag inte ville prata med dom när dom ville det, fick dock göra det ändå men igenting hjälpte. Dom frågade mig varför det var som det var hemma (varför jag bråkade hela tiden), dom sa att jag skulle förstå familjen och sluta så mycket. Ja, socialen lyssnade ju aldrig, inte ens när jag sa att jag inte mådde bra där. När jag sa att jag kände mig som skit där och så vidare under våra korta samtalspromenader runt stan. Det var som att prata med en vägg verkligen. Under den perioden ritade jag lite men jag försökte mest ''stå ut'' med lidandet så länge jag orkade.

 

Socialen har ju ett motto som jag har hört jag ifrågasätter denna varje gång: ''Alla barns behov i centrum''. Jo tack, jag har märkt det... Känner några som också har farit illa i fosterhem så jag tycker att det är dags för socialtjänsten att verkligen tänka på mottot istället för att göra tvärtom. Socialtjänstens snedsteg och brister ger ofantliga konsekvenser för barnen som far illa och så ska det inte vara! 😡

Tack för att ni läser detta och sprider vidare för att uppmärksamma problemen som finns! Stort tack till er guldsjälar! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Vi hörs i nästa inlägg!♥♥♥♥♥♥♥

→ TILL DEL 4 ←  → TILL DEL 6 ←