Hej! :)

Jag tänker börja prata om lite över hur jag har mått, hur jag tog mig igenom det jobbiga och hur det påverkar mig idag. Jag har en lång story bakom mig och som har påverkat mig väldigt mycket, både positivt och negativt. Skulle nog säga att det har mest varit negativt då det började vädligt mycket i mina tonår, dom åren där man är som känsligast. Mina vänner och närmsta runt mig känner till min story, har även några få som har varit med mig sedan vi var 8 år gamla. Jag är rätt öppen om vad jag har varit med om, min barndom och det där men ibland är det väldigt jobbigt...

Jag berättar INTE min story för att få uppmärksamhet, jag berättar för att ge förståelse för hur vissa har det. Jag berättar för att få min röst hörd, för det fick jag aldrig förut, och för att det ska bli en förändring i detta system där det finns brister. Vi som inte har haft det bra i fosterhem är inte majoritet (vad jag känner till) och även fast det inte är majoritet så innebär INTE det att det inte existerar. Många ungas liv föstörs pga missar. Därför gör jag nu min röst hörd, för första gången ''in public'' så att säga. Med tanke på att jag har mycket att berätta så kommer jag dela upp detta i några delar.

 

_____________________________________________________________________________________________________

Min barndom var inte speciellt lätt och när jag var 8 så flyttade jag till ett fosterhem. Jag har en yngre bror som också flyttade under samma period men jag tänker inte prata om familjesituationen, utan jag tänker prata om hur det var att bo i fosterhem, hur socialen hanterade min situation, mitt mående och utveckling, hur det påverkade mig och hur det påverkar mig idag. Jag kan säga att under dom ca 10 åren jag var i fosterhem så var det väldigt svåra och hemskt jobbiga år. Nog dom värsta åren i mitt liv. Framförallt dom större halvan av dom åren...

 

 

Jag kom till en familj som vi kände sedan en tid tillbaka. Jag lekte med deras dotter som är 1 år yngre än mig och vi kände varandra genom dagis. Så själva flytten i sig var inget konstigt då jag kände familjen. Hade dom varit helt okända för mig så had ejag definitivt börja känna mig otrygg, del för jag var så ung också.

 

Första året brukar jag kalla för ''fjäskåret'' i just sådana här familjer som verkar schyssta men som sedan utnyttjar och ingen lägger märket till det. Första året var helt okej, helt normalt, inga konstigheter. Jag och deras dotter bildade syskonband och lekte och bråkade som vilket annat syskonpar skulle göra. Dock började jag lägga märke till en del saker efter att ett år hade passerat... saker började ändras och den här uppfostringen började bli åt häcklefjäll.... 

 

Relationen mellan mig och familjen började bli kaotiskt. Visst, alla barn har sina jobbiga studer och trottsig är man till och från men dom gjorde det 100 gånger värre, vilket sakta men säkert tryckte ner mitt självförtroende och självkänsla något ofantligt. Jag kommer ihåg när jag någon gång bråkade med deras dotter och blev arg, så gick jag till mitt rum och stängde dörren för att lugna ner mig. Jag lärde mig denna teknik innan jag flyttade från mamma och pappa att blir man arg så gå in på rummet och lugna ner dig, så det var högst naturligt för mig och jag ville vara ifred också vid dom tillfällena som barn. Vad gjorde dom här då?  jo, dom öppnade dörren, stod där med KAMERA och filmade mitt utbrott för att ''bevisa för socialtjänsten vilket fruktansvärt helvetesbarn jag var'' för att få mer stöd (i pengar). Socialen gick på det och detta pågick länge, mycket länge och det blev ju missförstånd för det dom fick mig att framtså stämde inte. Allt var för att missleda och skylla allting på mig för att dom skulle få något utav det.

 

Det blev inte bättre med åren heller. Det blev värre... så mycket värre. Dom utnyttjade min vrede genom att puscha mig och trycka ner mig mentalt så mycket att jag började bli så oerhört konflikträdd att jag kunde börja bryta ihop i tårar när man hade en vanlig diskussion. Varje gång jag bröt ihop pga detta så tryckte dom ner mig ännu mer med ''Seriöst lipar du?! Hur känslig får man vara?!'' och skrattade åt mig eller fnös åt mig. Dom fick mig att framstå som familjens svarta får och socialen lyssnade inte på mig. Jag vart konstant mobbad i hemmet under flera år och detta gav en del svårigheter för mig även nu på senare dagar.

 

Dom kunde även trycka ner mig mentalt genom att börja bråka med mig utan anledning. När jag exempelvis inte ville ha på mig skorna dom ville så kunde jag få konsekvenser för det. Dom gjorde en sån liten sak till så stort. Bara för jag inte ville ha på mig skorna och dottern kallade mig retarded, spammade mig med grisar på sms, skrek i koridoren när vi var i skolan varför jag ''är så jobbig mot henne'' så fick jag all skuld och ledde till att jag inte fick ha min dator. Även den gången jag rymde iväg till mig kompis som bådde ca 100m från huset  för jag var så trött på hur dom behandlade mig, så ledsen och sårad över det ständiga hatet och skitsnacket så tog dom min mobil, lämnade min kompis i chock när hon själv var i luren när fostermamman bröt upp i mitt rum och krävde mobilen. Dom var väl rädda för att sanningen skulle fram och att dom skulle få socialen på sig. Dom gjorde ALLT för att det inte skulle komma ut... pengar gör människor maktgalna. Notera: som fosterfamilj så får man ''lön'' för att man har fosterbarn...

To be continued...
____________________________________________________________________________________________________

Jag avslutar första delen här för som sagt, jag har en heeeel del bakom mig och tänkte berätta hur jag hanterade situationen. Under det jag har berättat än så länge så kunde jag inte göra så mycket. Mina närmsta vänner kände till lite men kunde inte göra så mycket heller. Det var ganska hopplös situation och socialen lyssnade aldrig på mig och det var hela tiden jag som var ''svarta fåret'', jag sa saker för ''uppmärksamhet'' och för att jag tydligen var ''svartsjuk'' på deras dotter etc etc. Det var ingen vuxen som faktiskt tog tid och lyssnade på mig och hur jag verkligen mådde. Vad jag gjorde mest var att rita. Det var seriöst det enda jag kunde göra för att hantera den depression jag senare utvecklade under dom tidiga tonåren. 

Jag utvecklade en stark konflikträdsla som jag berättade tidigare om. Jag började seriöst gråta så fort en enkel diskussion kom fram och dom framstod mig som psykisk sjuk för detta. Dom insåg nog aldrig vilken skada dom gjorde mot mig. Idag så har jag till och från problem med detta. Jag kan fortfarande idag börja bryta ihop när jag har en diskussion, oavsett vad det nu är för diskussion. När jag inte bryter ihop så kan det hända att jag väldigt ofta skäller, talar väldigt högt som om det är ett bråk, nog en utveckling till ''skyddsmekanism'' från alla år av känslomässig misshandel och psykisk nertryckning etc. Jag jobbar fortfarande väldigt mycket med detta då det har skadat mina närmsta... jag har gjort lite framsteg men det är mycket kvar att jobba med.