Hej! :) 

Tänkte slänga ihop del 2 idag och den blir en aning längre och jag vill bara tacka er ALLA för den support jag fick!♥♥♥ Fick mycket kärlek och stöd och det gjorde mig glad, också för att det var så många som tog tid att läsa min story. Är så oerhört tacksam för detta och tillsammans kan vi göra en skillnad!♥ Jag gör som, tidigare sagt, inte detta för uppmärksamhet utan för uppmärksamma och iallafall försöka göra en skillnad. Det är många som far illa och jag är som sagt en av dom. Men återigen TACK!!!♥♥♥

                                 Jag kommer inte nämna några namn eller gå in på en massa detaljer. 
______________________________________________________________________________________________________

Eftersom jag blev så nedtryckt känslomässigt och mentalt, blev bokstavligen behandlad som familjens svarta får och ingen kontakt med omvärlden för så fort jag hade chansen så tog dom bort det från mig lika snabbt, så stängde jag in mig mycket inombords. Jag var fortfarande mycket känslig och konflikträdd men eftersom jag inte hade något som lyssnade på mig och heller aldrig fick någon kontakt med omvärlden så stängde jag in mig själv.

Socialen kom in några gånger till oss för att ''kolla läget'' men det innebar mest att prata med fosterföräldrarna, säga hej till mig och sedan ''Hejdå vi ses nästa gång'' som seriöst kunde ta veckor och månader. Dom kollade aldrig hur jag verkligen mådde. Jag minns också hur jag kände att allting var en tickande bomb i familjen. Sa jag något till andra om hur jag hade det hemma, alltså verkligen hade det, så blev det hus i helvete och jag fick väldigt mycket skit för det. Jag fick så mycket skäll så man kunde tro att jag faktiskt hade mördat någon. När jag ville nå ut så tog dom det lika illa som att jag skulle gå ut och mörda någon. Varje gång jag ''bröt'' någon regel enligt dom så blir jag av med all kommunikation med omvärlden. Jag fick knappast tillslut prata med mina föräldrar och när jag väl fick så fick vi endast prata över telefon med varandra, en gång i vecka i ca 20 min. En gång så vägrade dom låta mina föräldrar prata med mig utan någon anledning och jag trodde att mina föräldrar inte ville prata med mig för dom rignde aldrig. Dom gjorde men blev nekad av fosterföräldrarna men det visste inte jag förens nu på senare dagar...

Såhär var det jämt för mig. Dom utnyttjade mig inte bara känslomässigt och för pengarnas skull, dom utnyttjade mig för att göra vad dom ville. Deras dotter drev en blogg när hon var yngre och blev rätt känd, framförallt i stan vi bodde utanför och gick i skolan i. Detta utnyttade mamman ordentligt och hon använde mig när hennes dotter inte ville göra något och detta var för ''status'' och ''popularitet''... fråga mig inte varför detta var så himla viktigt....

Saker som hon försökte tvinga på sin dotter var bland annat att snacka med killar som är minst 3 år äldre och när hon inte ville så blev jag tvungen att göra det. Jag har några gånger blivit tvingad att snacka med kåtbockar (ursäkta uttrycket men dessa killar var tydliga med vad dom ville) över telefon bara för att hennes dotter inte ville det (vilket jag har full förståelse över för det var fan inte kul kan jag säga). Bara för det var viktigt med ''status'' och att vara populär när vi var mellan 11-14 så blev jag tvungen att lära känna dom kompisar hon fick i stan. Av någon anledning var det ju ''coolt'' att ha kompisar från stan när man är lantis men jag tyckte inte om det alls, jag ville ha mina vänner som accepterar mig för den jag är och inte falska individer som bara umgås för att man har en ''känd'' syster... 

Min fosterfamilj avskydde mina vänner som jag hade från byn för det var ''ocoolt'' och dom var ''fula'' och var inte ''snygga'' etc. Kom igen, VI VAR BARN. Men för dom var utseende allt och var man inte snygg så hatade alla en och det försökte dom med mig väldigt mycket. Dom förbjöd mig även att umgås med mina vänner bara för dom ansåg att dom var ''fula'' men dom släppte det sen (thank god). Även fast jag fick umgås med mina vänner så blev jag ändå tvungen att hänga med när hon skulle sova över hos sin dåvarande pojkvän (var ca 12 år eller något) och jag blev senare ihop med denna pojkvännens lillebror, inget seriöst hörrni. Dock var det inte vi som styrde förhållandena utan det var fostermamman och det är det här första sjuka delen kommer in och som jag aldrig insåg då. Idag skäms jag över detta men jag vet att det inte är mitt fel för jag visste inte vad som var rätt eller fel då...

Fostermamman påstod att min då ''pojkvän'' ville se mina bröst (jag var väldigt tidigt utvecklad, fick fan mens och bröst när jag var 10) och om man skickar en bild så skulle jag få ''si och såhär mycket pengar'' och hon tjatade fram det från mig. Hon pushade mig till att göra det och det var flera bilder hon skickade iväg. Alltså hon skickade iväg bilder på mina bröst till någon hon påstodde var min ''pojkvän'' (som för övrigt var 10 ÅR VID DET HÄR LAGET?!) och för det skulle jag få pengar (vilket jag såklart ALDRIG FICK). Jag förstod aldrig då hur himla fel det var, jag trodde man fick göra så som vuxen människa mot ett barn. Nu i efterhand skäms jag över att jag inget visste och mår illa över tanken... Jag menar VEM GÖR SÅ?! Fan porrnografi av barn! Dock finns det inget att göra då bilderna nog inte är kvar och jag visste inget om att det var fel då.

När jag börjde komma in i tonåren så blev saker bara ännu värre. Visst som tonåring så bombas det med hormoner och man är almänt ostabil i humör och biologiskt (menar puberteten). Detta tog dom också emot mig och behandlade mig bara värre och värre. Socialen gjorde inte ett skit som vanligt. Dom såg mig inte. Dom såg inte hur jag verkligen mådde och ingen vuxen lyssnade på mig och gång på gång blev jag av med mobil och dator när dom ansåg att jag gick över deras gräns. Jag blev även av med mina högtalare en gång som jag fick från pappa. Anledning? Ja för fostermamman ansåg att ''jag kunde hacka mig in på den, ja man vet ju inte med mig'' och hon kastade ut dom ur huset. Flera gånger tog deras dotter mina saker utan min tillåtelse och när jag sa åt föräldrarna att jag ville ha tillbaka dom och att deras dotter inte lyssnade så gjorde dom ingenting åt det. Vad hände om jag tog saken i egna händer? Jo, jag blev slagen av dottern, kallad för elaka ord och mentalt nedtryckt, utskälld för att jag var ''självisk'' och blev i sin tur av med min mobil och annan kontakt med omvärlden när jag tillslut markerade.

Jag fick även så mycket skuld och skit och även hot om polisanmälning för att jag inte ville att deras dotter skulle sova i mitt rum när båda föräldrarna skulle jobba natt. Vi sa det redan då att det var en dålig idé att lämna oss ihop sådär men dom lyssnade inte. Jag var snäll och erbjöd deras dotter att leda henne till hennes rum och allt (hon var mörkrädd) men eftersom hon med flit inte lyssnade på mig och jag inte kunde somna så började jag dra i hennes madrass för att visa att jag är allvarlig. Vi började i sin tur bråka och hon hade ett dricksglas brevid sig (en stor) och den tog hon, slog den hårt på mitt lår så jag knappt kunde gå normalt i några dagar. Hon ringde sin mamma som kom hem och lyssnade inte alls på mig när jag berättade vad hon gjorde, jag fick skäll och blev hotad med polisanmälning. Jag kan säga att jag var vaken... hela natten och gick inte till skolan på dagar. Dock så vägrade dom att sjukanmäla mig till skolan så skolan var väldigt orolig över vad som hade hänt och jag blev igen av med kontakt så kunde inte ens berätta för mina vänner hur jag verkligen hade det. 

På grund av detta, det ständiga hoten och hatet, skällen och smutskastningen och socialsekreterare som aldrig såg mig eller lyssnade på mig, så började jag bli deprimerad. Jag bar allting inom mig och berättade inte för någon för varje gång jag sa något eller någon fick veta mer och började undra om mig, så fick jag smällen för det. Fick alltid smällen för minsta lilla och konsekvenserna var ALLTID att bli av med mobil och dator. Allt kontakt. Som jag sa förut, pengar gör människor maktgalna...

En dag i 6:an så skulle vi ha hälsokontrol och då, för första gången fick jag frågan ''Hur mår du Katinka?'' och jag brast ut i gråt... det där var början på ett nytt helvete...

To be continued....
_____________________________________________________________________________________________________

Där avslutar jag andra delen av denna bloggserie. Under hela perioden så struntade socialen i mig och jag blev väldigt deprimerad. Jag mådde verkligen väldigt dåligt och jag ritade väldigt mycket under denna period. Jag skrev även någon form av dagbok som jag inte längre har kvar. Det jag började lägga märke till då var att jag kände mig som ett enda stort fel och alla hatade mig för att jag inte var ''perfekt''. Jag minns nån gång att jag ritade något relaterad till självmord men kastade den snabbt igen för jag var rädd att dom skulle få se tekningen. Som sagt, minsta lilla ssnedsteg så fick man skit för det. Dom skrek på mig varje dag.. 12 år och självmordsbenägen med socialsekreterare som inget gjorde utan lyssnade enbart på fosterfamiljen... det är INTE normalt.

Jag vet att det finns dom som har haft det och har mycket värre än mig. Jag vill förhindra detta för det är så många som hamnar i missbruk och även blir dödade (läs om flickan Yara HÄR som blev mördad och socialen gjorde ingenting, trotts varningssignaler). Tack så mycket för att ni tar er tid att läsa min story! Tack så mycket för att ni delar och för vidare för tillsammans kan vi göra en förändring och jag vill inte att fler ska hamna i den sitsen jag gjorde, den sitsen många andra far illa etc. Det måste bli en förändring! 

Del 3 kommer nån gång i veckan. Anledningen är pga skolarbeten men återigen tack och tack för att ni hänger kvar här! ♥♥♥♥

 

 

→ TILL DEL 1 ←  → TILL DEL 3 ←
Vi hörs imorgon!