Hej! 😋

Dagen idag startade inte jättebra för mig så är lite småtrött och så idag. Hade svåra sömnproblem men som tur var så hade vi studiedag idag. Dock skulle jag ha hängt med min vän och hjälpt henne med hennes Gymnasiearbete och så skulle vi ha åkt in rätt tidigt då alla lärare skulle vara upptagna med diverse föreläsningar från halv 10 till 5. Så ja, kändes sådär att behöva avbruta det men vi ska ge ett försök imorgon då vi har en 4h håltimma 😉. 

Jag har kommit fram till att det kommer en del till. Del 7 blir den sista delen i bloggserien och jag tror inte dom bli så långa som dom andra har varit. Tackar er alla för denna resa dom här dagarna och jag hoppas innerligt på att en förändring sker i systemet. Inget barn ska behöva lida! ''Alla barns behov i centrum'' ska inte behöva vara tomma ord utan ett löfte som aldrig ska brytas för barns säkerhet och välmående.

 

_____________________________________________________________________________________________________

En bit in efter att vi hade börjat skolan efter sommarloet så hade vår klass och parallellklassen fått önskan att få sova över på skolan gått i uppfyllelse. Jag var fett taggad om någon och jag antar att dom flesta andra var det också. Varje gång jag fick chansen att sova över någonstans (hos mina vänner eller som nu, skolan) så kände jag alltid någon form av lättnad. Vid detta laget var jag så trött på livet så att äntligen få chansen att faktiskt slippa helvetet en natt är då en ren frihet för mig.

 

Dock hade jag en hemlighet som jag bar och tygnde på min själ. Eftersom det redan hände en gång förut, när jag var 13 år och nu skulle jag fylla 15, så hade jag ingen aning hur jag skulle göra då allt las ner och jag fick så himla mycket skit för det. Kallad lögnare och allting på köpet och socialen lyssnade absolut inte på mig. Ja, jag blev sexuellt trakasserad igen av fosterpappan och jag var livrädd. Dagen innan vi skulle sova över så var jag hos min bästa vän och en nära vän till. Jag var så pass nere och jag kände att jag kan inte längre hålla allting inne. Jag har redan burit på så mycket och eftersom det brast för mig när jag pratade med skolsköterskan när hon kallade in oss för hälsokontroll något år innan så visste jag att hålla inne så mycket inte är ett alternativ. Jag öppnade mig för dom och dom blev chockade. Jag själv visste inte hur jag skulle hantera det, eller hur jag skulle säga det och jag skämdes då jag trodde det var mitt fel, jag skuldbelagde mig själv hela tiden så jag bara sa det rakt ut och vi började prata om det.

Jag berättade allting som hade hänt, och min bästa vän visste om en del men hon visste inte allt så jag berättade allting för dom båda för dom var det enda stödet jag hade. Jag litade ju inte på dom vuxna längre så hade inget alternativ, jag kände att jag klarade inte mer att bära på sådana saker och jag fick genast stöd från dom. Vi började diskutera hur vi skulle göra med tanke på hur dom vuxna aldrig tog mig seriöst förut. Dom själva vågade inte ta några risker heller med vuxenvärlden då ingen tog mig seriöst förut heller. Alla gånger pratades det bort och socialen lyssnade ju aldrig ens på mig i 5 minuter, om ens det. När vi hade övernattning på skolan så satte vi oss vid en soffa och diksuterade väldigt tyst kring det och hur vi skulle göra, för seriöst jag kan inte längre vara kvar där! Jag själv kände att det går inte längre för tvingas jag stanna kvar där bara en månad till så hoppar jag framför tåget, jag står inte ut mer and my line was drawn! Samtidigt som jag kände såhär så var jag också livrädd för vad som skulle hända om jag berättade för någon vuxen. För om en vuxen till skulle sluta lyssna på mig så är det end of my life as I know it, jag hade säkert blivit inlåst (inte bokstavligen nu) eller förklarad som psykiskt sjuk etc etc. Ja, med tanke på hur dom gjorde innan med sina bestraffningar under alla år så kan ni säkert förstå vad jag menar.

Vi diskuterade länge under våra sleepovers och under skoltid och inge av oss visste vad vi skulle göra. Dock så kom ett tillfälle som skulle förändra allt. Extremt drastiskt och det var nog ett av dom bästa händelserna i mitt liv. Det var såhär att vi fick brevkompis från USA från vår engelskalärare som själv var amerikanare. Hon och en skola i USA hade kontakt och såg till att alla skulle få en brevkompis. (Jag och den brevkompisen har fortfarande kontakt idag och det är tack vare henne som jag faktiskt blev befriad från helvetet.)

Jag fick en brevvän och vi hade regelbunden kontakt över mejl och vi båda öppnade oss för varandra. Det visade sig att hon heller inte hade haft det lätt alls som jag så kände mig trygg hos henne. Efter att jag började bli sexuellt trakasserad så berättade jag det för henne. Dock var jag så himla rädd så jag kunde inte säga det på en gång till henne, utan sa ''nyckelord'' så att säga. Jag vågade ju inte säga rakt ut dom orden om ni förstår vad jag menar men hon förstod direkt vad som hände. Hon sa till mig att hon måste berätta för sin rektor (som hade kontakt med vår engelskalärare) om mig för det är allvarligt och trotts att jag sa att jag är rädd så gjorde hon det ändå. Hennes rektor sa till min engelskalärare om detta också och hon var mycket bekrymrad så hon gick genast till våran rektor. Skolsköterskan fick också reda och hon kallade in mig rätt snabbt där och jag öpnnade mig om allting, berättade även om det som hände något år innan när jag var 13. Trotts att jag var livrädd för detta så visste jag att jag inte har något val för vuxenvärlden, jag måste prata ut och ge det sista chansen.

Hon vart också chockad och tillsammans med skolkuratorn så sa hon att dom är tvugna att polisanmäla. Dom har tystnadsplikt men när det kommer till sådana seriösa saker så måste dom, enligt lag, göra ett agerande och polisanmäla. Jag intygade på det också och dom kontaktade även socialen och det bestämdes sedan samma dag att nästa dag skulle vi ha ett krismöte. Nästa dag, tidigt på morgonen så mötte jag upp min socialsekreterade tillsammans med skolsköterskan och kuratorn (tror även rektorn var med) och vi hade krismöte om vad som skulle hända härnäst. Kan säga att jag var förvånad, att socialen ens började ta mig på allvar denna gången för jisses dom var bekymrade som bara den...

Dom kom fram till sen att dom skulle höra av sig när dom hade löst problemet med akutflytten. Socialen började NU fatta att jag kunte inte längre bo kvar där. Jag gick sen till skolan som om inget hände och jag trodde att denna akuta flyttsaken skulle ta några dagar då dom som jag hade inte var så duktiga med tider. Jag förväntade mig liksom inte att något skulle ske direkt då dom aldrig hade tiden för mig förut. Så när sista lektionen skulle börja så kom skolsköterskan och kallade in mig direkt. Jag sprang ner till henne och hon berättade där att socialen inte tänker vänta med att flytta mig akut och att socialen tänker flytta mig direkt efter skolan. Hon sa att dom beslutade att jag inte kan bo kvar där längre och dom vill inte riskera mig att komma tillbaka till helveteshemmet. Detta kom som ett chockbesked. Var inte ALLS beredd på det. Jag menar, samma dag beslutades detta... jag trodde det skulle ta dagar med tanke på att dom aldrig tog mig på allvar så det tog tid att smälta detta. Jag var glad också att slippa behöva åka tillbaka dit och för en gångs skull tog socialen mig på allvar! Bröt ihop av chock och lycka och det visade sig att socialen hade pratat med min bästa kompis familj och bett mig bo där temporärt tills dom hittade ett fosterhem där jag kunde bo permanent, tills jag blir 18.

Vi gick till skolan och det blev värsta ''mission-impossible-känslan'' då ingen skulle få se mig och vart jag gick någonstans. Min säkerhet blev tydligen hur viktig som helst men dom var rädda för att dottern skulle se mig och direkt rapportera till fosterföräldrarna och enligt socialen, var det ytterst viktigt att dom inte visste vart jag befann mig. Det var för min säkerhet och jag har aldrig sett skolans vise-rektor springa omrking på skolan och se till att 'kusten var klar'' så vi kunde gå ut utan att någon såg mig. Min bästa kompis mamma mötte upp oss på baksidan av skolan och sen far vi iväg hem till henne. Det var väldigt, väldigt känslosamt och både jag och min bästa kompis grät i varandras famnar. Första gången jag kände mig fri och samtidigt skyddad av dom som faktiskt brydde sig om mig och än idag betyder hennes familj väldigt mycket för mig. Hon och hennes familj kallar jag för min andra familj och dom kommer alltid vara det i mitt hjärta!♥

 

Jag började må bättre från den stunden jag kom till deras hus och trotts socialens snabba agerande och räddning så var själva processen inte enkel. Strax efter att jag kom och bodde där tillfälligt så började saker hända som exempelvis fosterfamiljen lämnade mig inte ifred och socialen började återgå till att bli slappa och bry sig mindre....

To be continued...
_____________________________________________________________________________________________________
Där avslutar jag del 6 av nu totallt 7 delar. Även fast jag var bokstavligen livrädd för att öppna mig för vuxenvärlden efter års svek från den sidan så var det då det bästa som hände mig. Att jag sedan fick komma och bo tillfälligt hos min bästa vän och hennes familj var nog den bästa tiden någonsin när det kommer till att bo hos någon annan. Aldrig känt mig så älskad som jag gjorde där och fortfarande känner jag mig hemma när jag väl kommer till dom. Dom är verkligen min andra familj! Kärlek till dom!♥♥♥♥♥♥